Aftonbladet – 15 oktober 1851, sida 2

ns negativa sida, d. ä. friheten ifrån för-I yck, orättmätiga band och bojor, blifvitt innen i ett samhälle, så måste den öfvergå ll I något positivt, till handling, till skapelse, s 1 ordning. Detta är fallet med den borger-c ga friheten. Det samma gäller om den moI liska: så snart menniskan frigjort sig från.c materiella och egoistiska banden, måste i on öfvergå till positiv, sedlig handling. Men enna bestämmes af sedelagen och friheten c lir således lydnad under denna lag, blir lai en sjelf. På detta sätt sammanfalla de båda Il utseendet motsatta begreppen: frihet och! g, eller frihet och nödvändighet. Man kan llämpa samma förhållande inom naturens ji rdning. Söker man t. ex. genom misstör-l ådt skönhetssinne, intvinga en vexti en visss orm, eller binda den till ett visst rum, så! ammankrymper den, blir vanskaplig och ful; I orttages nu detta tvång, så utvecklar sig exten fritt — och på hvad sätt? Jo just i: lighet med sin egen inneboende lag (föruttt nemligen att lifvets ovilkorliga beting: ärme och ljus m. m., existera). Alldeles etsamma gäller inom andens område, såväl individuelt som i samhälleligt afseende. Låt lott menniskorna få litet rå sig sjelfva; lös em ifrån de många onaturliga fjettrar, i vilka de gamla förhållandena smidt dem, ch de skola utveckla sig enligt de lagar, om Gud hos hvar och en nedlagt. Lös tatskroppens olika delar ifrån samma onaturga band, och äfven de skola utveckla sig till orgerlig lag och ordning. Detta räsonnemang kallar Dagbladsförf. reolutionärto, jemte det han framställer en råga: om alla lagar i ett land skola afskafas och upphäfvas, innan man stiftat andra, om skola inträda i deras ställe? Denna fråga ade varit temligen obehöflig, om Dagbl.förf. rytt sig om att förstå icke blott vår tankesång, utan våra tydliga ord. Det är om förryck, om onaturliga band och bojor, vi hafva alat. Den verkliga lagen, den som eger rätt tt nämnas med detta namn, är aldrig onaurlig, verkar aldrig förtryckande. Den blifrer ock för alla tider gällande och skall just comma till verklig helgd genom friheten, selan alla onaturliga lagar blifvit upphäfda. Men hvilken är då skillnaden, frågar kanske Dagblads-förf., emellan en s. k. verklig och en onaturlig lag? Skillnaden är den, att den förra är ett uttryck af menniskans högre natur eller inre lag; den sednare strider emot densamma. Så ir det stängsel, som tvingar vexten till en form, som strider mot dess inneboende väsende, ett onaturligt band för vexten; det som leder densamma till dess rätta form och hindrar afvikelserna, krokigheterna och utvexterna, är åter ett godt, ett naturligt band. Tillämpadt på menniskan blir detta, att den lag är god, som understödjer hennes utveckling i enlighet med hennes högsta, allmänt menskliga natur, och äfven i enlighet med hennes individuella, i allt som ej strider emot den förra. Onaturlig och förderflig är åter den lag, som antingen tvingar menniskan till något, som strider emot hennes rent menskliga natur, eller ock onödigtvis ingriper ihennes individuella utveckling. Man skall kanske svara, att vi ej äga sådana onaturliga lagar; de finnas dock tyvärr till stort antal. Vi vilja blott anföra några få exempel. Vi hafva lagar, som tvinga menniskorna till skrymteri, derigenom att de åläggas bekänna en öfvertygelse, som de ej hysa. Vi hafva lagar, som tvinga menniskor till krigstjenst, hvarigenom de kunna åläggas att på en fullkomligt godtycklig befallning af en annan menniska begå mord, och derigenom kastas in i den vildhet och råhet, som åtföljer dylika onaturliga handlingar. Vi hafva lagar (de äro dock hos oss numera lossade), som tvinga menniskorna att sysselsätta sig med ett lefnadsyrke, som måhända icke öfverensstämmer med deras natur, och genom sina konseqvenser ofta drifva dem till brott, d. ä. till den största kränkning af sin menskliga natur. Vi hafva en mängd lagar, som genom sina följder leda till detta sorgliga mål. Det är afskaffandet af alla sådana, friheten: vänner städse yrkat. Är detta revolutionärt? Skillnaden emellan en verklig lag och er onaturlig består äfven deri, att duva förra i grundad på rättvisa, och den sedza:e ej. Rätt visans första bud är, att lager skall vara lik: för alla samhällsmedlemmar. Så snart der ej är detta; så snart den gör några individei oantastliga, ehvad de än må begå; eller straf. far den ena individen hårdare än den andr: för samma brott, då råda orättvisa, onaturlig: lagar, hvilka böra afskaffas, om en rätt ord ving, d. ä. en rätt frihet, skall råda i ett sam hälle. Sådana lagar hafva vi äfven till stor antal (husaga, m. m.). Inses detta, så förfaller af sig sjelf den an märkningen, att afskaffandet af dylika stadga och onaturliga band innebär något upplösand och revolutionärt. Det är tvertom just de verkliga ordningen, som härmed inträder. Hur utomordentligt långt hafva icke vi, hafvaick alla land i Europa, innan de komma derhän Har man någorlunda redigt för sig allt dett: så förfaller äfven Dagbladsförfattarens anmärk ning emot Aftonbladets yttrade tanke: a friheten till något positivt, till handling måst föregås af friheten ifrån tvång., hvi:ket Dag bladet anser betyda detsamma som att: friht Iten att bli fullkomligare och bättre här i li Ivet borde föregås af friheten från tvånget a I vara t. o. m. hederlig karl.v Hela denna ar märkning beror nemligen på misstaget att ans det vara något tvång att vara ;hederlig karl Detta är intet tvång, utan just friheten sjel Ity ingen kan tvingas att vara hederlig ka IoAh ingan ör datta utan att han är det frit