Aftonbladet – 14 oktober 1851, sida 2

skolan är en flåbuse, en stor kanalje; vänta, si så, m får herrn höra., Sitter ni stilla era lymlar, annars skall jag slå ar mar och ben af er, era kanaljer! röt en jätteröst i sko lan, att Ekman blef nästan häpen. Gumman öppnade dörren på glänt. Akta er,, hviskade Ekman, han kan mirka oss. Nej, vasserra, när han väl börjar i den tonen, så ä han som när orren spelar, han hvarken hör eller ser. Magistern: Gapa inte, du Lundin, annars skall jag slö plugg i käften på dig. Hvad befaller Gud i det först: budet? Stå rätt på bena, lymmel! Frys inte, Jansson: Tig, Lundell! Lundin: Egentligen att dyrka och tillbedja... Nu öppnade madamen på dörren att Ekman jemte henne såg hela scenen. Det var en aflång sal, med fler: fönster, längs efter rummet gick ett pulpetbord, hiskligt brunmäladt, och plumpigt, som en stupstock. Utefte; detta bord stodo på hvardera sidan en rad gossar mellar 8 och 10 år, de flesta ljushåriga och bleka, några fö svarthåriga, och två med röda lockar. Alla stodo som på brinnande kol, med ansigten som på yttersta domen och skälfde i alla leder. Magistern med den förfärlig: basstämman var likväl bara en liten, torr, mager oci blek figur, med åtsittande kläder, slätt hår och hvas: näsa. I ena handen hölt han katechesen, i den andr: len färsk rotting. Magistern vandrade med en imperator steg upp och ned, framför sina skälfvande lam, hviftad med rottingen, och stannade med en olycksbädande mir framför den tillfrågade: Lymmel,, upprepade han med en röst lik åskans att rutorna dallrade, jog frågar dig: Hvad befaller Gud det första budet? Lundin, hackande och stammande: Egentligen att dyrk: och tillbedja beläten ... Magistern: Ditt beläte! Ett dugligt rapp med rottin gen på hvardera axeln beledsagade oqvädet. Den bestraffade brast i tårar och snyftade. Magistern skrek: Har jag icke förbjudit er att gråt och tjuta? Skall folk gå förbi och höra hur usla ni ä?