Aftonbladet – 13 oktober 1851, sida 3

madt lurfvigt svart hår, var likväl iklädd en nästan ny rock af siden, här och der bestänkt med flottfläckar. Mit weljten hat jach häran a talle? frågade hon och såg stinnt på herr, Ekman. Ekman såg på henne tillbaka med förundran och be. grep icke ett ord. : — Ferschtår rrrhn nte Schwenschkt? Jaså, ska det der vara svenska ? Alle menscher sage att jach taler Schwenschkt som en Gud. Vahr schå god å sschitt!, Tackar ödmjukast.. I detsamma öppnades sakta en inre dörr, en försigtig figur gläntade derpå och betraktade Ekman genom öppningen. Som Ekman såg ut att vara hvarken en fordringsegare eller slottskanslibetjent, framträdde figuren helt och hållet i nattrock och kalsonger. : Der stod han, som lockade så paradisiska toner u sitt instrument, han, hvilken Maria föredragit framför Ekman, det manliga idealet, en svartmuskig, rödbrusig luns med lysande karbunklar på näsan. Men han hade kanhända en smula hyggligare utseende för tio år sedan. Så föga egenkär Ekman än. var, kunde han icke undgå att känna en viss stolthet öfver sitt utseende, jemnförelsevis med den försupne musikantens, hvilken Maria föredragit. , Qvinnohjertat är outransakeligt, tänkte han, men kanhända att det icke var endast ord hon skref om känslan af sin ovärdighet — kanhända att hon älskade mig så djupt, att-hon — men ack! jag ville ju hafva henne sådan hon var, och hennes finkänslighet bevisar att hon var ännu ädlare än jag visste. Gud! hvad jag förlorat — dock, jag har ju vunnit, om jag varit så älskad, och jag skall återfinna henne, der all skuld är borttagen från själarna. Titulus önskar tala med mig? frågade herr Mille med rytande basstämma. Det är tidigt på morgonqvisten; Martha, slå i en brun åt oss. Martha grinade vänligt åt sin fule man, framtog ur skänken en butelj och tre stora glas, fyllde dem med en brun likör, tömde sjelf ett, och bjöd de andra åt herrarna. ,