Aftonbladet – 13 oktober 1851, sida 2

Könsberg, lemnat det intyg, att G. de sednare åren jemväl medelst visad benägenhet för bruk af sädana Irycker, hvarigenom hans lifskrafter blifvit försvagale, fört ett ogudaktigt lefnadssätt, häradsrätten jemnlikt 13 kap. 3 S missgerningsbalken, fann rättvist städga, att G:s döda kropp skulle i Appuna församings kyrkogärd afsides läggas och han simedelst i tysthet begrafvas. Uppå r af G:s enka Christina Andersdotter hos Götha hofrätt förd klagan, förklarade hofrätten den 22 Augusti 1850, att, som extra provincialläkaren Egerströms afgifna, pä företeelserna vid liköppningen grundade, attest innehölle, det Gustafsson i lifstiden lidit af bröstsjukdom, hvaraf läden medelst slag varit en följd; samt det i 3 13 kap. missgerningsbalken förutsatta fall, att afliden persons dödssätt är okändt, sälunda här icke inträffat, thy och som de i mälet hörde vittnens berättelser dessutom vederlade Könsbergs uppgift, att G., hvilken för brott icke veterligen varit ens tilltalad, än mindre dömd, fört ett ogudaktigt lefverne, funne hofrätten, det häradsrätten saknat stöd af lag att meddela annan föreskrift, än att denne skulle ärligen begrafvas. Sedan Christina derefter, på grund af detta hofrättens utslag, hos konsistorium i Linköping yrkat, bland annat, att hennes aflidne man, hvilken emedlertid blifvit, enligt häradsrättens förordnande, i tysthet begrafven, mätte erhålla en ärlig begrafning, sä yttrade konsistorium i utslag den 22 sistl. Febr., att, då det icke vore förenligt med kyrkoordningen eller christeligt skick att förnya den redan förrättade jordfästningen, eller deruti göra nägot tillägg, hvarom hoträttens åberopade utslag icke heller innehölle nägon föreskrift, konsistorium saknade anledning att meddela förordnande om annan begrafning, än den, som med Gustafsson redan försiggätt. Häröfver besvärade sig Christina: hos. K. M:t; men K. M:t har förklarat, att K. M:t, som anser den aflidnes minne vara genom hofrättens förenämnde dom befriadt från den vanära, hvilken kunnat anses vidlåda detsamma i anledning af den, i öfverensstämmelse med häradsrättens ofvanberörde förordnande, verkställda begrafning, icke fann skäl attikonsistorii öfverklagade beslut göra ändring. Häraf finner man, att regeringen, utan att taga i betraktande den hos folket rådande och af såväl lagen som sjelfva presterskapet eljest inderhållna, helgden af plägseden, att låta begrafva aflidne anhörige i såsom det kallas pvigd jord., lemnat utan högt uttaladt ogillande en prestmans försök, att utöfva en enskild opinionshämnd mot en afliden man. Hvad angär konsistorii uppgift, att det vore stridande mot ,kyrkordningen och christligt skick, att i dylika fall förnya jordfästningen, så tro vi att åtminstone förr sådant egt rum. Men om ock så ej vore, synes det nu ifrågavarande fallet, till följd af dess lyckligtvis ovanliga beskaffenhet, väl kunnat rättfärdiga en förnyelse af jordfästningen. Vi känne ej om tit. Könsberg lefver; men ir detta förhållandet, synes det oss oförklarligt, att regeringen icke i sammanhang med detta mål anbefallt undersökning om han har förståndet i behåll, samt i fall så verkligen är, förordna om hans ställande till ansvar fö! denna synbarliga förföljelse mot enskild mans minne. — Vi anse detta så mycket heldre bordt ske, som dylika presterliga tilltag nödvändigt slutligen måste leda derhän, att de ännu efter döden tillämpade straff, lagen åsyftat för svåra brottslingar, förlorar all betydelse såväl för den enskilde som för allmänheten.