Aftonbladet – 13 oktober 1851, sida 2

yMen att hon skulle tala osanning, det förvånar mig, ty det har hon icke gjort på flera år. Ekman stannade qvar till middagen hos sin gamla vän, dröjde till sent på natten, men ingen Maria kom hem. Förtviflad och nedslagen vankade han hemåt med osäkra steg, som om han varit berusad. Påföljande morgon inlemnade en sjöman uti hans bod ett bref, samt försvann genast. Han bröt det och läste följande: vÄdle välgörare! Du som räddat mig undan nöd och last, förlåt, förlåt, förlåt! Jag kan icke ursäktas af någon annan, än af ditt ädelmodiga hjerta. Utan att du har sagt mig det tydligt, har jag märkt dina afsigter med mig; du ville upphöja mig, eländiga, i synden tidigt invigda, till din kyska brud, till din äkta maka. Så mycket har jag lärt, af allt hvad du uppoffrat för mig, att jag var dig fullkomligt ovärdig. Jag kunde aldrig göra dig lycklig, ty du älskade mig för mycket och jag älskade dig för litet. För mera än ett år sedan gjorde jag bekantskap med en ung man, en konstnär, en musikus. Du känner mina djupa kärlek till tonerna; det var deras skönhet, som förförde mig. Ack, min Carl är också en konstnär utan like! Sådana toner, som han lockar ur sitt instrument, höras annars endast i Guds rike. Den frihet edert förtroende lemnat mig på det sista året, har jag missbrukat. Jag har sjelfmandt besökt Carl — du ser säledes att jag är förlorad, fallen. Lycklig kan jag aldrig blifva med mina mörka barndomsminnen; men jag är åtminstone älskad af min Carl, och han föraktar mig icke; han har haft lika ungdom som jag. Han har börjat sin bana som trumslagare vid gardet, stigit till hautboist, och nu. fått plats vid ett regemente i Pommern, hans födelsebygd. Vi resa nu på söndagsmorgonen på ett seglande fartyg. Gud välsigne dig för allt hvad du gjort för mig! Sök dig en värdigare maka, glöm mig och förlåt ! . Den olyckliga!s utbrast Ekman. Han sade icke: den otacksamma! Han gömde brefvet i sin pulpet, återvände till sina göromål, var sedan denna stund ännu mera sluten och sorgsen än förut, och tänkte aldrig mera på giftermål,