Aftonbladet – 9 oktober 1851, sida 2

raskhet att berga det förolyckade paraplyet, och återvände triumferande dermed. Han satte det till rätta, försökte att spänna upp det, men det var i grund förderfvadt, knappt en enda spröte var hel: Fruntimret mottog och bibehöll det ljusblåa bomullstaket utan att yttra ett ord, men hon såg på hir Ekman med en tacksam och vänlig mine. Hon hade lingesedan bemärkt honom såsom en flitig kyrkogångare, och hade derföre fattat förtroende för honom; hon hade kanhända också märkt någonting mera, som stämde henne till hans fördel. ;Det går icke am, så voro herr Ekmans första ord ill den beundrade, att begagna detta paraply mera; om det ändå ginge an att.... Här stockade sig hans röst, ;y han ämnade säga: att jag finge följa fruntimret hem med min paraply; men han hejdade sig plötsligt vid tanken att detta skulle varit en djerfhet utan like. Dock fann han sig snart och sade: Var så god och tag mitt paraply; mina kläder tåla bättre litet regn än fruntimmerskläder. Var så god och skicka mig igen detimorgon; jag har min kryddbod på Österlånggatan och heter Ekman., , Jag tackar,, sade hon småleende; men jag bor på jamma gata och herr Ekmans paraply räcker till åt oss egge.n PAcklo tänkte Ekman, hon är en engel; hennes svar är ett godt förebud; det finnes kanske någonting mera, som kan räcka till för oss begge.n Det var en rätt vacker predikane, sade kon, som märkte hans förlägenhet om ord; fastän prester icke har någon behaglig röst och derföre icke är eftersökt., Jag söker aldrig någon prest när jag går i kyrkan, svarade Ekman, med en rörelse af andakt; jag söker endast Gud., Men han rodnade något, ty han .kände en samvetsförebråelse, att han på sednare tider mera gerna gått i Storkyrkan än förut, just för sin följeslagerskas skull; men han lugnade sig likväl något och sade: vÄmnet var det gamla goda budet: Du skall älska din nästr såsom dig sjelf. Men det är ändå icke så lätt att utföra.n Åh, om man bara icke är för mycket tär i sig sjelf, så är det väl icke så svårt.n