Aftonbladet – 9 oktober 1851, sida 2

ifvit af de styrande i rättan tid ärligt medfven och sedermera oförkränkt bevarad, der afva förhållandena gestaltat sig utan alia reolutioner, till samhällenas båtnad, då åter er, hvarest den beviljade friheten blifvit återgen och menediskt trampad under fötterna, amhällsordningen oupphörligt är anfallen, inustrien hämmad och nva kriser stå för dörren. Denna bild af förhållandena är god att hafva roget för ögonen. Vi se det lilla Danmark, näktigt att försvara sig mot en öfverlägsen ende och att bära ett förstörande krigs alla ördor, nu i lugn hela sina blödamde sår och tveckla sig med förvånande krafft i admiistrativt, industrielt och socialt Ihänseende, å ett sätt, som snart skall ställa. Danmark, afseende å ett ordnadt och lyckligt samällsskick, i första rangen af Europas stater; i se Belgien, icke utan strid, men utan allt åld, ytterligare reformera sin statsförfattning, vari revolutionärerna läto sig nöjas med en ltför liten förändring; vi se Holland i djuaste lugn njuta af den statsförfattning, som lef en följd af mrevolutionärernas. anspråk 1848; vi se slutligen Sardinien, tilltagande i välstånd och civilisation, oaktadt dle oerhörda örlusterna i kriget emot Österrikze och den lerpå följande dyrköpta freden. Det är den ena sidan af taflan. Å den anlra se vi Neapel, Lombardiet, Österrike, Unfern, Preussen, Hessen der den s.k. vordningenns egrat, förete bilder af ett samhällstillstånd, rån hvilka vi helst vända våra blickar. Kan man med dessa bilder för ögonen ännu veka om hvilkendera af de motsatta politiska systemerna, den tidsenliga, ärliga eftergifvenhetens eller den trolösa reaktionenss, varit för de respektive länderna mest lyckliggörande? För att förringa vigten af dessa facta söker emellertid den i dag hitkomna Tiden visa, att fyra af de exempel A. B. citerade såsom bevis derpå att revolutionärerna läto sig nöja med en förnuftig frihetv, icke hålla streck. Tiden förbigår försigtigtvis Holland, till följd af Tidens okunnighet om förhållandet: derstädes. Tiden anför endast att på de libe:rales begäran författningen äfven här blef reviderad 1848, ehuru konstitutionen här torde vara ännu alltför konservativ för att tillfredsställa A. B. och således näppeligen landets egna radikaler, ifall sådana finnas. Denna upplysning är dock alldeles tillräcklig; ty hvad bevisar den om ej annat än att revolutionärerna här låtit sig nöjas icke blott med en förnuftig frihet, utan äfven med blott ett litet steg framåt till denna frihet. Hade emellertid detta steg ej blifvit taget, så kan man taga för ganska afgjordt, att Tiden känt mera om partiernas rörelse i det landetino. Samma förhållande är äfven till cen del med Belgien. Tiden medgifver att den konstitution, hvarmed revolutionärerna, i detta land under. 1848 läto sig nöja, är icke så litet mera konservativ än något af de reformförslag, som våra svenska demokrater på de sednare åren förordats. Läto ej siledes prevolutionärerna. här nöja sig med ganska litet? Tidens anmärkning att senaten nu, genom ett beslut stridande mot både regeringens och representant-kammarens bestämda önskan, i fråga om beskattning på arf i rät nedstigande linte, blifvit upplöst, hör ej till denna fråga, som endast gäller huruvida vrevomtionärerna läto sig nöja eller ej, d. v. s. afhöllo sig från väld eller ej, till följd af tidssenliga eftergifter. Skall ändock den belgiska senaten användas såsom argument i denna fråga, så bevisar den, såsom nyss nämndes, just det att srevolutionärerna läto sig nöjas med ganska litet, Dess ombildning torde också, genom regeringens ärliga medverkan, säkert försiggå ganska fredligt och Ingnt. Rörande Danmark turnerar Tiden frågan på ett annat sätt, talar om de oroligheter, som följde på den nya författningens beviljande, om den nya regeringens oförmåga etc. Vi måste bedja Tiden hålla sig vrid ämnet, ty genom oupphörliga afvikningar kommer man ej till något resultat. Är ickwe det faks tum ojäfvigt, att den folkdemonstrration i Köpenhamn, som framkallade den nya konstitutionen, helt och hållet stannade, så snart denna förnuftiga fr.het blitvit beviljad, och att några revolutioner ifrån denna stund aldrig hörts af i Danmark? Det är vid denna fråga vi skola hålla oss, och det betyder alldeles ingenting om de ultra-liberala fortfarande söka på fredlig väg göra sina åsigter gällande, ty det är samhällets, liksom individens vilkor, att oupphörligt fortgå till ett bättre. I Sardinien visar sig samma fenomen. Striden för Italiens frihet och sjelfstänadighet var alls ingen oförnuftig fordran af dile revolutionära:, utan en önskan värdiig hvarje fosterlandsvän, för hvilken hans lands sjelfständighet gäller mer än egen njutning och beqvämlighet. Att detta sträfvande misslyckades var ej revolutionärernas, utan snarare det motsatta partiets och förräderiets ) fel. Några andra oförnuftiga anspråk hafva revolutionärerna, ej heller haft, utan landet styres, såsom Tiden sjelf upplyser, konstitutionellt och liberaltv. Skulle således Tiden ej vilja mecdgifva, att Aftonbladet verkligen uppgifvit Ett iEnda land, der revolutionärerna låtit sig nöja med en förnuftig frihet? ) Utgängen af slagtningen vid Novara, som bestämde Italiens öde, berodde efter all sannolikhet på general Romarinos förräderi. Konstföreningens första exposition hösten 10817