Aftonbladet – 6 oktober 1851, sida 3

hår; ty — ni bör veta, min. fru, att min hjeltinna hade ljust hår. Han lade hennes små hvita händer tillsamnians och lärde henne bedja, för sin sorgsne far, mn sin aflidna mor och för alla syndares förbättring. Han undervisade henne i-sitt modersmål, i sitt fäderneslands historia; dessemellan förde han henne ut på fältet och i skogen, och sade henne namnen på de blommor, dem hon helst: plockade. — Denna tid var den lyckligaste i den unge mannens lif, min fru... Barnet, som sedan glömde honom, älskade honom då med en uteslutande ömhet. Bertha (stammande). Men, herr grefve... tiden... åren... kunna utplåna mänga minner. — Ett ord är ofta tillräckligt för att återlifva dem . .. och då... skall vänskapen ... . Henrik, Ack ja, min fru, vänskapen. Det är, utan tvifvel, en ganska ädel. och skön känsla. Olyckligtvis -kan den ofta föda andra känslor och det förflutna gjorde grefven anspråksfull för framtiden. Dock, låtom oss ej gå händelserna i förväg. Det hände sig en dag, min. fru, att vär bjelte öfverfölls af en aning att den vänskap, hvarom ni nyss talade, icke alltid skulle vara tilfräcklig för hans lugn och att den broderliga kärleken en gång skulle kunna förbytas till en annan kärlek, vid hvilken han förhela lifvet kunde bli fästad. Men Henrik var landsflyktig; egande sitt hela uppehälle af markisens godhet och af några lektioner, som han gaf, hade han ju ingeh utsigt att i framtiden bjuda den qvinna, hvars öde skulle förenas med. hans. Och ändå upprepade Henrik i hvarje ögonblick för sig sjelf, att han skulle bli sin unga elevs make. Bertha... Min gud, grefve, hur gammal var fickan då? .. : ; Henrik. Sex år.