Aftonbladet – 6 oktober 1851, sida 2

68mHreioe—r MMMM irma flyktingarhe sig om, för att med blödande hjertan säga farväl åt denna stilla fristad som var dem så outsägligt kär! Huru många tårar utgöt ieke den unge Henrik, då han ej mer kunde skönja Puisays hvita skorstenar och slutligen icke dess torn, detta som, likt den österländska stjernan, :så ofta hade från fjerran ströftåg ledt haus steg till det fridfulla hemmet. — Ack, min fru! Jag tycker att jag är der ännu . . . Vi gingo utför kullen ... . solen gick ned bakom den lilla skogen .. jag Bertha (afbrytande). Ni, min herre? Henrik. Hvilken dårskap kan väl likna min? . . . Denna historia har blifvit mig så ofta berättad , . . Hvar var det jag var NU dä serna Bertha. Bakom kullen. Henrik. Ack ja! Våra begge pilgrimer hunno indtligen — efter att hafva tagit ännu ett sorgigt farväl af denna för dem så kära ort, den de ruktade att aldrig mer få återse — en liten hamn vid hafvet; der man hemligt tillbviskade dem att de skulle finna lägenhet att fara öfver till England, Verkligen funno de ock ett handelsskepp, som just då varsegelklart och som för ett ända till omensklighet stegradt pris åtog sig att föra dem öfver hafvet. Man vet hvilka faror som på den tiden hotade allt hvad fransk adel hette, och girigheten sålde på guldvigt räddningen af ett lif, som sedermera skulle framflyta i fattigdom och sorg, ångt från det äskade fäderneslandet. På samma skepp, som till England öfverförde markisen och hans skyddling, befann sig en ung flicka af utmärkt skönhet, hvars årar ej ett enda ögonblick under hela öfyerfarten upphörde att flyta. Beständigt misssynnande vindar gjorde denna resa lika så ängvarig som färlig. En hvar, sysselsatt med sina egna lidanden, eller försjunken i sorg