Aftonbladet – 4 oktober 1851, sida 2

att få bära, samt hälften af min förmögenhet... Hvad mig angår, återvänder jag till Amerika och bosätter mig der för alltid. (Grefven suckar tungt. — En lång tystnad, hvarunder Bertha, efter att hafva Ape betraktat sin man, fäster sina blickar ömsevis på alla de föremål som omgifva henne.) Bertha. Vet ni, herr grefve, att den här salongen är mycket vacker. Henrik. Kunde den någonsin bli vacker nog, då man betänker hvilken ära söm sker den i dag? Bertha. Är det för min skull som ni låtit inreda den så här? Henrik. För hvem annars? Bertha. En dag är snart förfluten... Det var ej nödigt.-.Henrik (afbrytande henne). Jag begriper nog att för er skall denna dag förflyta, utan att i ert minne lemna ringaste spår; men om den för en annan utgör det en ögonblick af sällhet, hvarmed han kan försköna sina minnen, om denna dag är den enda lysande stjerna som uppgått på en olycklig mans himmel — bör han då icke fira den som om den skulle vara evig, på det att den må för tanken återkomma skönare och ljufvare, sedan drömmen är flydd? Bertha. Hvarifrån äro dessa blommor? Henrik. Från ett orangeri, som sträcker sig längs utmed slottets terrass och dit en dörr leder från, edra rum. ad Bertha (med ett föraktligt småleende). Mina rum? Henrik. Ack, förlåt! . Jag ville söga de rum, som voro bestämda ät er, i fall..Men, skulle det icke roa er att besöka den delen af slottet? Bertha. Hvartill skulle det tjena? -Jag hoppas att aldrig mer behöfva sätta min fot inom detta slott.