Aftonbladet – 3 oktober 1851, sida 2

irektionens oförmåga att förstå använda dem ti goda skådespel. Följden deraf har blifvit, it man nu synes hafva fattat den åsigten, tt operan skall utgöra hufvudsaken för den ongliga teatern och att den dramatiska sceen blott skall användas till densammas så tt säga mellanakter, dervid alltså föga vigt gger på hvilka stycken kunna komma att ppföras, blott de gifva någorlunda goda hus. Häri ligger, enligt vårt sätt att se, ett stort nisstag. Den lyriska scenens framgång har erott derpå, att goda saker der blilvit gifna, ll följd af de utmärkta förmågor, som nästan ramtvingat sådane stycken, snart sagdt utan I direktionens förskyllan eller väredighet. De ramatiska styckena har direktioneen deremot rott sig litet mera förstå; här Mar derföre lt gått temligen bakfram och resulltatet blifvit — det närvarande tillståndet. Huru detta onda skall afhjelpas, huru den ongl. teatern skall upplyftas till det värde ch derpå beroende anseende, som den borde iga, derom vore här för vidlyftigt att orda. Saken är den att teatern behöfver icke lott en ny styrelse, med kännedom om den sak den har att administrera. och med kraft att göra sin vilja gällande, utan en rent af ny organisation i många delar. Förrän man blir allvarligt betänkt på en ssådan reorsanisation och kommer ifrån det palliativoch appsystem som här, likasom vid många anIra institutioner, gör sig gällande, kan den congl. teatern svårligen räddas från upplösning. För att dock uppskjuta denna kris och om möjligt draga sig fram ända till dess behofvet af en mera genomgripande reform blir insedd, skulle åtskilligt kunna uttänkas och utföras. Så anse vi t. ex., att nu, då ingen repertoir för den dramatiska scenen finnes på förhand uppgjord, utan allt är öfverlemnadt åt slumpen, förmodligen emedan man bygger sin egentliga existens på den lyriska scenen, borde tillfället begagnas, att upptaga några godkända klassiska saker, hvilka alltid skola. kunna påräkna ett och annat godt hus, äfiven om de ej kunna gifva många. Det är granska tydligt att både direktionens och sujetternas arbete blir. betydligt förökadt, till följd af ett härigenom måhända nödvändigt ombyte af stora skådespel, men detta arbete borde man dära sig att vara litet mindre rädd för, än man hos oss är. Man kunde lära sig af mindre teatertrupper, såsom t. ex. den fransyska trupp, som gaf representationer i Stockholm för några år sedan, att öfva in, och dertill öfva väl in, flera nya pjeser i hvar vecka. Sådant blefve dock här ej nödigt, då man har den lyriska szenen såsom hufvudsak. Låt vara ock att de större, mera klassiska sakzerna skulle komma att till en början gifva miindre folk; sak samma riskerar man, och myycket mera sannolikt, genom att gifva de bagateller, hvilka man oriktigt nog anser utgöra det enda medlet att locka pubiik. Härtill kommer, att i förra fallet den dramatiska scenems sujetter finge öfva sig uti återgifvandet mf konstens värdiga produkter och derigenorm utveckla sig, under det i sednare fallet de mäste, så att säga, arbeta under sig. Målhända vore det skäl att litet behjerta dessa omstindigheter och icke hålla sig alltför envist fast vid det gamla föreställningssättet, hvilket man eljest visst ej kan bestrida hafva haft skäl för sig, att den stockholmska publiken icke vill se några större, klassiska skådespel. Hvilka af sådane stycken under den innevarande spelterminen borde upptagas, är naturligtvis svårt att säga för den, som ej känner detaljerna af teaterns resurser. Förslagsvis skulle dock kunna nämnas Shakspeares Hamlet, -Othello, Romeo och Juliet, m. fl., vid hvilka man borde göra sig den nya, förträffliga öfversättningen af prof. Hagberg till godo; Schillers Kabal och Kärlek, måhända Göthes Egmond (hvarom lärer varit någon fråga), Oehlenschligers Hiakon Jarl, Correggio, (som ej blifvit gifven piå vår scen), m. m.; hvarföre icke äfven någon af Molicres komedier, t. ex. Tartuffe? Sannolikt skulle Börjessons Erik XIV ännu en gång ses med nöje. Utan att vilja förfäkta något af dessa föreslagsvis nämnda stycken, återkomma vi dock dertill, att någonting i denna väg måste försökas, i fall man vill göra något för att den dramatiska scenens vid kongl. teatern närvarande klena tillstånd blifver upphjelpt. Och att man ej må förbise detta, önska vi icke blott för teaterns och sujetternas egen skull, hvilkas utveckling och välfärd häraf är beroende, utan äfven för allmänhetens skull, hvars smak och moraliska känsla man ju genom en sådan för staten dyrköpt institution låsyftar att förädla. Framför allt önska vi dock, att regeringen måtte finna en lämplig person, att sätta i spetsen för den dramatiska scenen, ty allt beror dock, här såsom vid hvarje styrelse, på den personliga dugligheten. Alla konsiderationer i detta fall äro förderfliga. BARER SE Om ryska funderingar på ön loraholm. I några tyska tidningar lästes nyligen ett bref från Swinemiinde i Preussen, som icke