Aftonbladet – 2 oktober 1851, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. Den dyra veden för godt pris, eller anvisning att elda våra kakelugnar med ungefär hälften af vanlig vedåtgång. (Ett hushälls-bihang.) Förord. Sverige har, med undantag af Norrland, upphört att vara ett skogrikt land. Om detta å ena sidan innebär ett beröm — landets uppodling, så innebär det å andra sidan en annalkande fara — skogsbrist, hvilken i vårt kalla klimat lätt kan komma att göra kölden till en farligare fiende för den fattige, än hungern. Vanan att missakta skogen hänger ännu i svenska bonden och har ur folklifvet afpräglat sig i lagen, der skogstjufnad blott heter — skogsäverkan. De tider skola komma, då man äfven hos oss, liksom i andra länder, hvarken har råd att hålla sig gärdesgårdar eller bygga trähus, men — vedbrand mäste man hålla sig, den må kosta hvad som helst. En försmak häraf läter redan i år känna sig. Under de föregående missvextären har bonden af nöd måst uthugga sin skog och ofta sälja veden för vrakpris; goda år hafva inträdt, och bonden säljer nu sin säd och sparar sin skog. Under de nästföregående låren hafva trävaror haft en stark efterfrägan och ett ovanligt högt pris på verldsmarknaden, hvilket lockat -till skogarnes uthuggande och att på spekulation köpa tloch afrödja skogshemman. Alltnog: en allmän klaIgan öfver vedens dyrhet förspörjes, i synnerhet på Jslättlandet. I Lund skall en famn ved (visserligen bokved) betalas med 30 åa 40 rdr, i Upsala en famn Ttallved med 9 aå 13 rdr o. s. v. Denna klagan, i Åsynnerhet ur de fattiges kojor, har förmått en fosterJlandsvän att på ett populärt sätt i detta blad nedlägga sin egen erfarenhet att bespara ved, en erfarenhet, hvars riktighet ingen skall jäfra. Om olikheten af spisens och kakelugnens sätt att värma rum. 1:o Spisen värmer sitt rum omedelbart, d. Vv. 8. Isjelfva glödens värme slär, efter spjällets skjutande, fram i rummet, sä att glöden ej värma mera sedan de slocknat; kakelugnen åter värmer sitt rum medelbart, d. v. s. den uppsuper först i sig glödens värme och meddelar sedermera sin värme ät rummet, så att den kan bevara värme för rummet äfven sedan glöden slocknat. 2:0 Spisen framsläpper i rummet ett råare värme, förenadt nemligen med ohelsosamma gaser frän kolen, jemte uppstigande falaska o. s. v.; kakelugnen deremot innestänger de ohelsosamma gaserna och liksom destillerar och renar värmet, innan den utsläpper detsamma i rummet. 3:0 Spisen utsläpper glödens värme genast och hastigt, samt ästadkommer derigenom en hastigare, men också ojemnare, värmeförändring; kakelugnen deremot uppsuper och utsläpper smäningom sitt värme och verkar derigenom en längsammare, men också jemnare värmeförändring. 4:0 Spisen kan blott framsläppa den redan nedbrunna brasans, d. ä. glödens värme, emedan spismuren ej är gjord att upphemta den ännu brinnande vedens hetta; kakelugnen deremot kan ej blott upphemta glödens, utan till en del äfven den ännu brinnande vedens hetta. Ändamålet med eldningen af vära kakelugnar är tvåfaldig: 1:0 att åstadkomma värme i rummet och 2:0 att åstadkomma luftvexling, eller, med andra ord: frisk luft. Denna lilla afhandling skall derföre indelas efter dessa olika ändamål i tvenne afdelningar: 1:0 om sättet att elda våra kakelugnar för att åstadkomma värme och 2:0o för att åstadkomma frisk luft. Förra afdelningen. Om sättet att elda våra kakelugnar, för att åstadkomma värme i rummet. 1. Om vedens huggning eller sågning. Regeln 1. Vedträder böra (huggas eller) sågas endast en half aln långa. Skäl: Den uppåt skorstenen slående lågan omfladdrar och utbränner alltid vedträdens öfra ända (toppen) tidigare än dess nedra ända (roten), hvilken af brist på ett så häftigt luftdrag bättre förkolnar, d. ä. ger mera glöd, under det att vedträdens öfra ända af lägan liksom utpinas och till en stor del gär bort i gaser ut genom skorstenen. Regeln 2. Vedträden böra huggas ungefär lika tjocka. Skäl: Om mycket oliktjocka vedträd användas till samma brasa, så hinna de smalare vedträden snart brinna ut och till en stor del öfvergå till aska, medan de tjockare efterät bilda bränder, hvilka förhindra spjällets skjutande i rättan tid. Anm.: Att smalare träd, ja stickor, begagnas i och för sjelfra antändningen, förstås af sig sjelft, och gör i alla fall intet undantag. Regeln 3, Vedträden böra vara af ungefär lika torr ved. Skäl: De torrare vedträden brinna eljest först ut och hinna till en stor del förkolna, medan de surare efterät bilda bränder, hvilka på samma sått förtaga kraften af den tidigare glöden och hindra spjällets skjutande i rättan tid. Anm. : Att man till sjelfva antändningen begagnar torrare ved förstås af sig sjelft, och gör i alla fall intet undantag. Regeln 4. De klumpiga och qvistiga vedträden böra, i fall de ej kunna användas i kök, gömmas och på en gång inresas till en brasa. Skäl: De bilda ungefär samtidiga glöd, sä att spjället lättare kan få skjutas i rättan tid. 2. Om vedträdens inresning. Regeln 1. Elden anbringas ytterst, så att blott ett) enda vedträd står utanför antändningsstället. — Skäl: Luftdraget gär inät och förer lägan med sig inåt, då lågan deremot svärligen gär emot luftdraget utät, så att, om flera hvarf vedträd stå utanför antändnings. stället, dessa träd sednare antändas och efterät bilda bränder. Regeln 2. Vedträden böra inresas så, att deras anländligaste sida, d. ä. insidan, vetter åt antändningsstället och deras baksida derifrån. Skäl: Lägan följer med luftdraget inåt och sprider sig derigenom fortast och samtidigast, att vedträdens antändligaste sida möter densamma, hvilket har till följd att brasan brinner jemnare ut och bildar samtidigare glöd. nm. Björkveden med sin näfver på baksidan gör ej en gäng härifrån nägot undantag, emedan under näfvern sitter en tjockare bark, hvilken bark ej af den flyktigt brinnande näfvern hinner antändas. Regeln 3. Vedträden böra resas så tätt intill hvar-, andra som möjligt. Skäl: Dä ändamälet är att få mycken glöd, så bör lägan ej få för stort spelrum emellan vedträden emedan don då dracer mad