Aftonbladet – 2 oktober 1851, sida 2

samhet mot en Försyn, som är lika kärleksrik som rättfärdig i sina vägar. Ett barn var lantedningen till hans olycka, ettbarn har ock räddat honom! Att öfversten sedan dess blifvit alldeles förtjust i min lilla gosse behöfver jag knappt nämna, äfvensom :tt han redan insatt honom ti!l sin universalarvinge. Ser du, Åkes, sade han till nin far, xdet var så ödets beslut att arfvet, om jag roffat från dig, icke kunde ha någon vilsignelse hos mig; nej, Annas barn skall ha allt; men Gud ske lof att jag är bra igen, slutade han och strök sig öfver pannan, ;Gud ske lof! Sjunde Brefyvet. Den 16 Augusti 1680. Vill du se några riktigt lyckliga menniskor så kom hit, bäste onkel; det kinde vara en tafla för dig, som så gerna måar fridscener ur trefnadens tjäll. Härom dagen gjorde vi alla ett besök på Ringö, mitt fordna barndomshem, den torftiga stugan vid hafvet, du vet väl. .. Öfversten, som nu efter sitt tillfrisknande blifvit fulikomligt förändrad både till själ och kropp, försonad med verlden och sig sjelf (och han har skäl dertill, ty kungen har helt och hållet benådat homom när han fick känna hans sorgliga öde), öfversten hade sjelf föreslagit denna utfart. Det vär en skön afton der vi suto i en krets på bergsbranten, nedanför hvilken det omätliga hifvet låg lugnt som en spegel i den nedgåendt solens strålar, helsad af dess aftonkyss. Aro vi ej alla bra lyckliga! utropade den ganle öfversten; tryckande sin brors och Elisabets hand. vÅck, jo visst! svarade Svante, som hade min lila gosse på knäet, jo visst!s Men jag, som tyckte att wi behöfde en liten sång, sjöng då om min barndomsvisa: Tro inget luftslott, ej lyckan tro, Men bygg i eget hjerta ett bo För himlen, så skall du se att han stär Der ännu, när hägringens bild förgär--. Uti hafvet. DS SLUT.