Aftonbladet – 1 oktober 1851, sida 3

som ingen heller bör undra på måtte förefallit mindre treflig, helst han der var alldeles ensam med sina oroliga tankar och mörka minnen. Ingen talade ett enda ord, men alla tyckte de sig frysa, ehuru en stor eldbrasa lågade kaminen; det låg en sorglig förstämning öfver sällskapet, som ibland plär vara fallet då man liksom har en hemlig förkänsla af någor stundande olycka. Men öfversten sjelf såg just ut som en vanIrande olycka, der han i den röda danska iniformen, som han åter anlagt, gick fram och tillbaka i salen, och hur förändradt val icke äfven hela hans utseende; den svarta hufvudbindeln satt väl qvar kring pannan, men hela gestalten var sedan vi sist sågo honom betydligt nedböjd, ryggen lutad och det magra insjunkna ansigtet misspryddes af ett rödt. tofvigt skägg, som gjorde det ännu mere hemskt och frånstötande. I morgon reser jag bestämdt härifrån, tog han med osäker röst slutligen till ordet och stannade framför Elisabeth, ur hvars famn han sakta tog det lilla barnet, som insomnat, och kysste det kärligt. Det syntes tydligt hur innerligt han höll a detta sitt enda barn, han betraktade det länge med rörelse och en tår ur de buskiga ögon. håren nedföll på den lilles kind, då han åter lemnade honom till Elisabeth. Hos hvarje menniska, det må föröfrigt stå än så illa til med henne, finnes dock alltid något, som ta lar om hennes bättre jag; hos Tage Litz va detta kärleken till sitt barn, hvarföre han va mäktig allt, och till och med hade trotsa fångenskap och död, för att ännu en gång f omfamna det och den lika älskade Elisabeth Sedan öfversten återlemnat barnet till mo dern, fortsatte han sin enformiga gång unde det han sade: enligt mitt i laglig form upp satta och bevittnade testamente, som finnes