Aftonbladet – 1 oktober 1851, sida 3

min pulpet, har jag, som ni vet, lika delat all min förmögenhet mellan gossen , Elisabeth och Anna... Hvad är detta? se,, mumlade öfversten, plötsligt afbrytande sitt tal, der han under vandringen i rummet kommit att stå framför fönstret. Se, kom skall du få se, Elisabeth, ropade Anna och pekade utåt landsvägen. Alla tre tittade ut genom fönstret och hvad de då sågo slog deras ögon med häpnad och förskräckelse. II. Det rör sig, det hvimlar vid skogens brin, Gevären blixtra mot dagen. Öfver de töckniga fälten, öfver landsvägen och de höstliga ängarne drogo några hundrade Snapphanar sig långsamt tillbaka fram åt Torstarps gård, häftigt ansatte af svenska ryttare och infanterister, hvilkas mordiska vapen glimtade fram ur skogsdungarne. Vapengnyet och kommandoropen kommo allt närmare, skotten föllo allt tätare, allt oroligare hvimlade det derute på ängen. Fru Elisabeth hade genast aflägsnat sig ur salen, för att lägga sin lilla sofvande gosse i vaggan i sängkammaren, som också variandra våningen, men öfversten och Anna stodo qvar vid fönstret. Ser du,, sade han till Anna, se nu stanna Snapphanarne der nere vid dikeskanten. De äro min själ icke rädda af sig! Nu ladda de . . . hör hur tyst!, Och der kommer ju Svante Hjelm emot dem i spetsen för de svenska ryttarne, och min far med det gamla standaret rider vic hans sida, och der sporrar Johan Gyllenstjerna sin otåliga fåle midt in ibland Snapphanarnev. talade Anna liksom för sig sjelf, der hon stoc bakom öfversten, nyfiken och uppskrämd. Men det var också den första batalj eller skärmytsling hon någonsin sett.