Aftonbladet – 29 september 1851, sida 2

rpa: Det är temligen lätt att inse, det genom en aktionär politik den redan icke otydliga misslåtenheten hos massan af nationen, dämpad lenast genom en ännu ej slocknad öfvertylse om Konungens goda vilja och afsigter, ulle sprida sig till alla de delar af samhält, som utgöra dess kärna och styrka. En dan missbelåtenhet antager i våra dagar lätt I farlig karakter; det passiva motståndet mot yrelseåtgärderna öfvergår snart till aktivt. i betvifla mycket att ett sådant förhållande in vara betryggande för en svensk regering. Antoges deremot ett annat system, uttrycks det i någon tydlig handling blott en håg t bota missförhållanden och befordra landets veckling, så skulle regeringen snart se sig ödd och uppburen afhela nationen, emedan det ger i svenska folkets lynne en fondafförtroende ch tillgifvenhet för sin styrelse, hvilken enast kan rubbas genom många misstag å stylsens sida. Med detta stöd tro vi att regengen skulle finna sig betydligt mera tryggad i af det parti, som nu med braskande rd påstår sig utgöra det enda, fasta stödet ;r konungamakten. Undersöker man neml. tet närmare detta parti, så befinnes det vara t litet fätal af största delen parasitvexter uppå. venska folkets kraftiga stam, hvilka icke hafva ågon rot i den svenska jorden och derföre ;ga fråga efter dess odling, styrka och sjelfändighet; ett fåtal, hvars målnumera är icke as den egna äran, utan den egna njutningen: vars moraliska kraft är öfverensstämmande ed den svaghet, som utmärker dess fyiska gestalt, och hvars intellektuella ståndunkt slutligen är under, men icke öfver samällets flesta klasser. Är det icke en anpråksfullhet utan like, att detta fåtal icke blott öker bevara åt sig och efterkommande förerädesrättigheter, till hvilka det förlorat all rätt, tan till och med sträcker handen efter ytterigare makt? Är det, fråga vi uppriktigt och llvarligt, är det tänkbart att detta parti, som ppå höjden af sin makt knappast förmådde ågot sådant, skulle kunna humera uppehålla n svensk regering, hvars enda fasta stöd selan urminnes tid tillbaka varit: Gud och verges allmoge, emot hela den tänkande, ärande och skattdragande .delen af nationen? ch detta i ett ögonblick, då sjelfva Engands mäktiga aristokrati ser sig föranlåten tt gifva den ena eftergiften efter den andra it folkmakten. Ar det möjligt, att den nuvarande regerinsen skulle kunna låta bedåra sig af en sådan öreställning ? 47.2. Vi Käfva talat här af uppriktig öfvertygelse, från synpunkten af regeringens och konunganaktens egen trygghet. Vore vi ej vänner leraf, tillhörde vi dem som, förtviflande om en sakernas fredliga lösning, se ingen annan räddning än i den våldsamma omstörtningen, lå skulle vi instämma i den önskan, att en otvetydigt hvitfärgad, konservativ minister måtte komma att ställas i spetsen för ärenderna. Man hade då rent spel, handsken vore kastad åt nationen, tveksamhetens och molerationens tid vore ute och den kamp, oå hvilken konung Carl XIV:s död gjorde tt slut, skulle begynna med mångdubblad craft. Men vi tillhöra ej en sådan politik. Vi äro fullt och fast öfvertygade om att våra samhällsförhållanden kunna utveckla sig redligt och derigenom först rätt välsignelseikt, ifall styrelsen ställer sig i spetsen för, eller itminstone ej uppträder emot en sådan utveckling. Ett visserligen ännu svagt, men oupphörligt stigande medborgerligt lif och intresse har vaknat i de flesta delar af landet; en böran till sjelfstyrelse har inträdt inom kommunerna och här och der inom provinserna; det iullmännas sak har begynt lifligt sysselsätta varje upprigtig fosterlandsvän; dessa krafter skola utan tvifvel äfven isolerade en gång bära frukt till samhällets båtnad; understödde af regeringen och bragta till enhet och gemensamhet i sträfvande, skulle de utveckla sig ganska hastigt och verksamt. Vi finna således alls ingen nödvändighet, likasom ingenting önskvärdt i det sakernas bringande på sin spets, som ligger i antagandet af ett mot tidsandan och framåtskridandet uppenbart fiendtligt politiskt system. Tvertom måste detta synas såsom en ganska stor olycka, hvars följder ingen mäktar beräkna. Det finnes tvenne sanningar, hvilka hela historiens erfarenhet bekräftat, den ena: den som gudarne vilja förstöra förblinda de; den andra: den som vill behålla sitt lif skall mista det.. Dessa ord stå i ett inre samband; de utmärka, att det egennyttiga sträfvandet för egen sjelfuppehållelse är den säkraste vägen till undergång, ty ingenting kan så förblinda menniskan som sjelfviskheten. Europas regeringar förete i närvarande stund slående exempel på giltigheten af denna sats. 5Sedan de genom ett oärligt dagtingande lyckades rädda sig ur revolutionerna 1848, hafva de nu fått i sitt hufvud, att detta dagtingande var deras olycka, att till en annan gång en sådan svaghet ej får äga rum, att detär genom pkrafts som den revolutionära hydran skall betvingas. Denna åsigt röjer en stor förblindelse. Det är sant, att genom ett skoningslöst användande af den fysiska styrkan, hade måhända revolutionen 1848 på ett och annat ställe tagit en annan vänning; för den regering, som endast haft sitt eget uppehållande för ögonblicket i sigte, hade det då varit politiskt rigtigt, att forcera striden till det yttersta. Men lika oklokt det då var att lagtinga, lika oklokt blir det att vid stridens nu sannolikt förestående utbrott hafva gjort all försoning omöjlig. De revolutionära elementerna äro nemligen nu ofantligt mycket starkare än 1848, derigenom att hela medelvägspartiet, som då kastade sig i styrelsernas, nu, genom dessas eget förvållande, kastat sig i revolutionens armar. På denna punkt hafva likväl den europeiska kontinentens furstar ställt saken, utan tvifvel derföre att de sanningar vi nyss åberopat skola erhålla ytterligare bekräftelse. Är det emellertid klokt af en svensk regering, att ställa sig på samma punkt, att afskära sig all möjlighet till återgång i fall ändock måhända förhållandena skulle gestalta sig annorlunda än det af ögonblickets seger Imanlkna nartiot nä anar? Hafva de som söka -— re rn AA AA — AA GU ID TA