Aftonbladet – 27 september 1851, sida 3

snsstämma oftast bäst, liksom den vänskap de stifta, skall vara den mest varaktiga och fasta. Det kunde derföre ej heller mellan dem begge så mycket blifva fråga om mor och dotter, som mera syster och syster, och sillan hade någon af de begge unga fruntimmerna cen aning, en tanke af glädje eller sorg, som de icke genast förtroddei hvarandras sköte. Det är ibland så innerligen godt att få utgjuta sig för någon och ingen bättre än qvinnan förstår att behancla våra hjertans kroniska åkommor. En sak kunde de dock aldrig förlikas i, huru mårga jemkningsförsök än b.fvit gjorda. och det var rörande Annas klädsel. Hoa älskade nemligen alltid att äfven till det yttre vara ett barn af folket och detta ty ohte Elisabeth icke alldeles om; det är , du ha: varit en lotsflicka, men din far är ju adelsman och en fröken Litz borde väl icke kläda sig så der besynnerligt,, menade fru Elisabeth. men Anna tyckte att det gick mycket väl an och derföre klädde hon sig också på sitt eget sätt: ett intagande och märkvärdigt mellanting! Landtflicka icke, bondflicka alls icke, men icke heller riktigt af bättre klass,. Så se vi henne nu der hon står vid Svansjön stödd på Elisabeths arm, som lemnat kikaren till henne, i en fin svart klädeskjol. som i djupa veck faller kring den smärta gestalten med öfverlifvet sammanhål ct af sif verlänkar; den passar oförlikneligt väl båd: till hennes sorg efter modern och det blond; utseendet, som ännu mer förhöjes af der svarta drigten. — Kring halsen bär ho: det vanliga vhaksilfret at förgvllda sammanhängande silfverkpappar, uti hvilka kantig: löf äro fästade, sora hålla en rund skådepening eller en slags medaljong, men i ställe för det hvita klädet eller den så kallade kluten på hufvudet, är detta alldeles bart med det ljuslockiga häret upplagdt i en bred, skön fläta lik en krans kring den lijehvita pannan. Jag skulle vara lycklig, vet du Anna, med min Killa gosse och dig, om jag icke hade denna sorg, du vet väl, yttrade fru Elisabeth H