Aftonbladet – 27 september 1851, sida 2

esäkert val och en riktig användning af botemedel, Jendast behöfligt, att känna sjukdomens genus och species; men då skulle också endast af missförstånd om sjukdomen en felaktig kurätgärd blifva en nöd.vändig följd; då vore läkekonsten också ett slags Jotteri, dä vore den fullkomligen otillförlitlig; emedan det ofta är alldeles omöjligt, att af de synliga Sjukdomstecknen kunna sluta till sjelfva sjukdomens ; väsen, icke endast derföre att symtomerna ofta äro de samma för olika sjukdomar, utan emedan mer än :Jofta sjukdomstecknen äro så komplicerade, att de icke framställa en ren för sig afsöndrad sjukdom, 1 utan en allmän sjukdomsbild, ett patolwogiskt tillständ, I som ofta kan tillhöra flera olika sjukdlomar på samma gang. Homöopatiens hufvudgiundsates är såsom bekant: Lika botas med lika. IKnappast finnes, yttrar förf. af den här oftvan anmälda brochyren om Förfrysning ete., någorstiides, inom sjukbehandlingen, ett a lmänneligare, för hvar man tillgängligt och mera användIbart filt för denna naturgrund, än just vid (förfrusna organers, i alla tidehvarf, lyckade Ibehandling med kylmedel (vatten och snö). IDe små doserna, den stränga dieten m. m. Ihöra till homöopathiens specialiteter. Efter denna hastiga öfverbick af de allmänna grundsatserna, vilja vi, Ihvad de anmälda arbetena särskildt angår, emdast nämna: att det 10:de häftet af Helsovännten utgör, likasom sina föregångare, dels em samling af erfarenhetsrön, inhemtade vid S:t Ragnilds helsobrunn, dels allmänna reflexioner af författaren, J. O. Lagberg, rörande all sjukdoms väsende och dess samband med menniskans högre andliga lif; att Theodor Hahns lilla brochyr utgör en framställning af vattenläkekonstens allmännaste principer och grunddrag, alls icke ämnad att utgöra en priktisk handledning till sjelfbehandling med ratten, utan med ändamål att väcka uppmirksamhet på medicinen, på medicinläkarne och på ersättningen för båda delarne, i fall allmänheten ifrån dem emanciperar sig; samt att slutligen P. J. Liedbecks ranvisning att bota förfrysning oen läka brännskador, är på en gång en allmänfattlig praktisk handledning och en vetenskapligt bevisande, i viss mån polemisk skrift. Anvisning på ett medel och anförande af exempel på dess giltighet följa oupphörligt på hvartannat. D:r Liedbedk fordrar ej att hans läsare skola tro honom på auktoritet, säsom de gjort, hvilka förut tgifvit praktiska anvisningar i medicinen; harbevisar sina ordinationer med facta. Det schema för homöopathiska sjukberättelser, hvilket utgör liksom ett bihang till skriften, är ställdt på den allra noggrannaste sjukdomsdiagnos, betydligt olika med den diagnos, som fordom inom allopathien var så vanlig, nemligen att se på tungan, känna på pulsen och så tvärt skrifva ett längt recept. Det vore önskligt att sådana schemata funnes särskildt, tabellariskt tryckta, til! ledning både för läkare och patienter. D:r Liedbeck siutar med följande ord: Allmänheten, som det närmast rörer och gäller, att sjelf pröfva hvilket har företrädet, antingen kylande och kalla medel emot brännskador, eller de värmande, varma, ja ganska varma och kännbart brännande, skall och kan ej underläta, att, äfven på egen hand — ja rentutaf på egen hud, oberoende af meningarne för dagen, pröfra hvad bättre är, såväl som det sämre. Det goda, eller blott och bart för dö ansedda, har aldrig att uthärda ett svärare och ärre anfall och motständ, än af ett bättre. Hvad man ansett för godt, har nemligen, i ttidernas lopp, så ofta mäst vika och ge rum för ett bättre, att skål till misstro och tvekan om framgång för detta sednare ej ens finnes deri, att, emellanät, hvad bättre varit mäst vika för ett sämre. Under tidernas lopp har sanningen sjelf väl stundom mäst vika undan för sina motsatser, men ändä haft en, äfsen af dem o-beroende, sjelfständig, men just derfire sakta och åningom skeende utveckling. Denm är på längt icke i och med vär tid afslutad. Meningarnes fel vika endast småningom för naturens evigt oförinderliga, sig alltid lika rättesnöre, hvarjemte förslaringarne och ännu mer dessas föregifua grunder nängengäng qvarstä och förblifva motsatta vid fullkomligen lika iakttaganden och behandliing afsamma ak, längt sedan, på faktisk väg, berikttigande redan kett, Så är då min förhoppning den, att, i tidens lopp. m ej alltid, likväl, i och för det mesta, celler istort aget, natursanningen inom läkareyrket,, så visst som ljest, immerfort och alltmera vidgar siitt herradöme ifrer den lidande menskligheten, till dennas bätnad. Allt hvad vetenskap heter, har dertill intet annat näl, än att menniskoslägtet begäfvas med ny förnäga och ny kraft att verka i och gerom Guds uti aturen inlagda, oföränderliga och evga lagar för itt sjelfbestand. Der äfven de Lärt förbise, väl ck öfverse eller missakta stora reformer och genomripande rön i tidehvarfven, der är det folkens 54 tt dem tillegna och dermed omhulda sig, samt med eras ej blott rörliga, men friska blodlif bringa dem allmänt omiopp, och sä göra dem fruktbärande för en tid som är, lika mycket som för din vardande, m än sädant allt vore i mer eller mindre strid och iotsats till säväl herrskande som lärda meningar för agen. Wer fertig ist dem ist nicht gut zu machen — Ein werdender wird immer dankbar sen. BIksdagen,