Aftonbladet – 27 september 1851, sida 2

var ännu oafgjordt huruvida lifvet eller döden skulle segra och om öfversten nånsin skulle få hugna sig åt en arfvinge till sin stora förmögenhet. Han steg nu in till den den sjuka, som jvinkade honom komma närmare; ett ögonblick af lugn hade inträdt midt under p!ågorna, och den af lidandet dödsbleka qvinnan hviskade med feberaktig häftighet: ,Tage, jag har i natt haft en förfärlig dröm: en engel stod här vid min säng... med en tänd fackla i handen... Han sade till mig: om icke din man förlikes med sin bror skall icke heller detta barn blifva vid lif... och du sjelf äfven dö... Skall jag vända fack lan? ,,. Hör du, Tage, det frågade han., flåsade den sjuka i högsta ångest. Jag ropade då: nej, herre, vänd icke facklan om... de skola försonas, jag svär det!... Och engeln var i detsamma försvunnen. Nu måste du, Tage... heigt lofva... alt genast förson... Åke... Gud, mitt barn!s var allt hvad den sjuka var i stånd att framhviska, ty rörelsen hade alltför mycket ansträngt henne och sanslös nedsjönk hon åter i svåra konvulsioner, Behöfva vi tilägga att en försoning derpå verkligen egde rum mellan de förr så hätska bröderna, och när en timma derefter fru Elisabeth Lätz framfödde sitt tredje barn, så blef det vid Hf, och den gamle öfversten utgöt kanske för första gången i sitt lif uppriktiga tårar, Kan du förlåti mig, broder?, sade han och fattade snyftande Åkes hand. Försoningen var verklig. Må allt vara glömdt!, svarade Åke icke mindre rörd och slöt brodern i sin famn. Det tycktes dem begge, som hade en engel stått der inne och hviskat: Sc, så ville jag! Också Akes hustru, hans trogna Elin, hade innerst i sitt hjerta hyst den tanken, att det vore väl om de begge bröderna kunde förlikas; mången varm suck hade hon i hoppet derpå redan uppsändt, ehuru hon b:ott sällan vidrörde detta ämne i Åkes närvaro. Hen