Aftonbladet – 26 september 1851, sida 2

sköna lotshustrun ... men hon var trogen och dygdig och afslog med förakt den nedriges guld... då begagnar han våld och intränger i huset; ... och qvinnan hade varit uppoffrad åt hans lidelse, om hon icke haft ett ovanligt mod... Hvad kan väl en svag vinna göra? — Jo, hon gret och ad, men örgäfves: inga tårar eller böner verlade något på hans stenhårda hjerta... då fatar hon i sin förtviflan en gammal pistol, som händelsevis hängde öfver sängen, och måttar mot bofven . . . Olyckligtvis snubbade skottet blott vid handen der kulan afslet tvenne finger, men den olyckliga var emellertid räddad . . -. Se efter om ni har alla edra fingrar i beaålls, afbröt Åke häftigt den hittills med et isande lugn hållna berättelsen, se efter; kasten!s Kaptenen tittade mekaniskt på sin sönderskjutna hand. Känner ni igen denna historia, och kunde ni icke begripa att den öfvergifna hustruns man en dag skulle hemkomma oclh begära upprättelse och att han nu står här i sådan afsigt? Det onda samvetet personifieradt, igick kaptenen oroligt af och an på golfvet, än rodnande än bleknande af harm och förlägenhet; slutligen sammandrogos de buskiga ögonbrynen och han yttrade med ett hemskt smil: Ni skall få någon ersättning i penningar, hvad man vill begära... men någon duell kan icke gerna komma i fråga, eftersom vi dock i alla fall äro bröder.n En förskräcklig rodnad öfverdrog i ett ögonblick Åkes anletsdrag och handenv darrade konvulsiviskt, när han fattade värjorrna, som han en stund betraktade utan att svarra ett ord. Det tycktes som hade en tår från hans öga dallrat på den hvassa klingan. (Forts. följer.)