Aftonbladet – 25 september 1851, sida 2

deribland; men stundom på det orimligaste öfverskridit både sans och former, ty man har sett dem vid föredragandet af sina besvär öfver samhällsbristerna ej sällan förirra sig ända till klagan på naturen, ja Gud: så omöjligt hafva de funnit att med behörig köld öfverlägga om hvad som är rätt och orätt. Denna hetsighet i frågan om rätt, och i synnet om lagstadgad rätt, är ett icke mindre utmärkande drag hos tidslynnet, än frihetsifvern. 3. År vår samtid ett af de tidehvarf, då armodet med likgiltighet betraktar öfverflödet, och öfverflödet obarmhertigt hånar eländet? — Nei! Rikedomen och fattigdomen öfvertänka nu mera begge sin olika samhällsställning. Den sednare sätter sitt hopp till arbetet och menniskokärleken; den förra känner sig oemotståndligt hänförd tilllagenliga eftergifter. Hon inser riktigheten i proportionella utskylder; hon vet att förmögenheten har pligter; likasom detta fordom förutsattes om börden (noblesse oblige); hon inser mer och mer nödvändigheten af institutioner till eländets afhjelpande. Kort sagdt: vårt tidehvarf liknar på intet vis den förflutna jernålder, då den ena samhällsklassen stod rustad emot den andra; bondkrigens århundranden äro förbi, och man vet å ömse sidor att de genom medgifvanden åt friheten och rättvisan kunna bannlysas för alltid. I följd af allt detta är vår samtid äfven ett reformernas tidehvarf. Sinnet för frihet, för rättvisa, för försonlighet, tvingar menniskorna omoståndligt att eftertänka huru samhiällsskicket må kunna förbättras, att härtill föreslå medel, att rådpläga öfver dem, — med få ord att bereda mer och mer utrymme inom och mellan samhällets beståndsdelar, för friheten, rättvisan och sämjan. Om man till detta gemensamma sinne för frihet och rättvisa lägger en ovanlig utvecking af sjelfstindighetskänslan, så har man vårt tidehvarfs grundkarakter 1 sammandrag. våra dagar är individen, i trots af allt hvad socialisterna påstå, föga fallen för sjelfständighetens uppoffring åt associationer, just i följd af sin djupa tro på friheten, rättvisan och lagens makt. Häraf hans behof af ett samhällsskick der hvar och en är verkliger och utan svek jemlik inför lag, der samhället styres af så vidt möjligt valda myndigheter, och der valrätten är allmän. Vi trotsa hvem som helst att ådagalägga. att dessa ider icke äro de som i vär tid bestämma allmänna tänkesättet. Men om så är, då bör hvem som helst kunna jemföra dem med de i särskilda länder rådande styrelsesystemerna och på dessa tilllämpa Ludvig Napoleons profetiska aforismer.