Aftonbladet – 24 september 1851, sida 3

herre.n Han: Visst icke. Det var jag som försvarade er vid upploppet på Silfverlejonet., Det var piemontesaren. Då rann mig i hien det gamla ordspråket: Gud bevare oss för våra vänner, med våra ovänner kunna vi nog reda oss! ER om: Pliicn. Sedan jag, under mitt istande i Paris, tillbragt en hel förmiddag på hospitalerna, för att se det menskliga eländets oändliga varieteter, gjorde jag på eftermiduagen en promenad ut på Elyseiska filten, för att se menskligheten i dess lycksalighet. Det var söndag. I Paris märker man föga skilnad på helgdag och hvardag. Salubodar äro öppna hela Lo dagen, man transporterar varor, man arbetar på allmänna byggnader o. s. v.; — men på Elyseiska fälten tar hvilodagen ut sin rätt. Här ser man då konstmakare af hundra slag och kring hvar och en står en skara af sysslolösa beundrare. Under det jag i sällskap med min hederlige fabrikör B. så framvandrade från flock till flock, fästade följande scen min synnerliga uppmärksamhet: En man omkring 30 år, med ctt fylligt söderländskt ansigte, uppstruket hår och en hög hvit hatt, nedstjelpt krage och fantastisk klädedrägt för öfrigt, stod på ett omstjelpt vinkärl, hållande en medikamentsflaska i handen. Han höll, under lifliga åtbörder, ett patetiskt tal till den honom omgifvande, talrikt församlade mängden. Jag fråga ade min närmaste man, en grön soldat, hvad som var på rirde, Det är en doktor, min herre, en underdoktor, som bjud ut sina underkurer.s I hopp attr ligen I konsten för att sedan vid hemkomsten gör det efter i Sverige, gick jag närmare. Bakom sig hade konstmakaren up psti illt trenne taflor med ett kolossalt menniskohufvud på hvarje. På den första taflan såg man ett alldeles kalt