Aftonbladet – 24 september 1851, sida 3

också alltigenom väl hållen. Svårare har förattaren haft att tänka sig friherrinnans karaker; han är här tydligen inne på ett främmande område. Både stötande och onaturligt förealler det, att få höra henne, som under en öljd af år bordt stelna i sina fördomar och inna dåraktigheten af sin ungdomsböjelse, innu för sig sjelf tala med passion om den syperba inspektoren. I allmänhet är hela denna karakter oklar och full af motsägelser. Haraldssons karakter är ganska enkel och väl oekant. Elin måste vara litet mera förfinad in en vanlig bondflicka och har derför fått of att erhålla uppfostran i en prestgård, der won äfven fått lära sig spela harpa, Huru vödvändigt allt detta varit lemna vi derhän, ifvensom konseqvensen för öfrigt emellan henes naturfriska, frimodiga uppträdande å ena sidan, och hennes hastiga kärlek till baronen samt de sedermera förekommande snblima ippoffringsscenerna. Märtas karakter är, vansinnet inberäknadt, ganska tragisk och framstår isynnerhet genom det utmärkta sätt, varpå den utföres, i en klar och sammanhängande dager. Mamsell Fridolin är en biperson, som angenämt fyller sin plats. Knutsson-Kalnow är en ädel yngling, utan några märkligare karaktersegenheter. — Kommer sist postbudet Merkurius, en person, hvars rol hr Jolin sjelf tagit på sig att utföra. Det är en sådan der tragi-komisk karakter, som Kolmodin i Mäster Smitt, en karakter, som är för Jolins pjeser lika oumbärlig som mamsell Rönnqvists karakter för Fredrika Bremers romaner. Det är det egendomligaste uttryc-. ket af Jolins författarskap. Såsom sådan må han gerna vara en i det hela onödig biperson. Vi anse förf. äga full rätt att fylla en punkt i taflan med en sådan person, hvilket är något helt annat in t. ex. Knutssons inblandning med i händelserna. Man behöfver ej nämna, att hr Jolin i Merkuriis mun lägger en hel hop Witz och lustighet, som aldrig underlåter att utöfva en muntrande verkan. Dialogen förtjenar i allmänhet beröm. Den är aldrig uttänjd. Tal och svar falla liffigt och träffande på hvartannat. Det lilla docerande, som engång förekommer i baron Ottos tal, till friherrinnan, rörande det sanna menniskovärdet, hvilket mera synes vara författarens ord till allmänheten, hade måhända kunnat vara borta eller komma fram på annat sätt. Vi hafva framställt en hastig resumå af och några lätta anmärkningar emot hr Jolins sista pjes, utan anspråk på att härmed hafva utfört någon fullständig kritik. Vi sluta med en vänlig uppmaning till den ärade författaren, att oförtröttad och frimodigt fortsätta sin författareoch konstnärs-verksamhet, som redan tillvunnit honom lifliga sympathier och om honom väckt många förhoppningar. Med träget arbete, med studium af goda dramatiska förebilder och framför allt af naturen, skall hr Jolin utan tvifvel till en annan gång förekomma de skäl till anmärkningar, från hvilka hans författarskap nu ej kan frikännas, nemligen åtskillig falsk pathos och vissa onaturligheter i handling och karakterer. Såsom vanligt blir efter en lång anmälan af en teaterpjes föga tid öfrig för bedömmande af dess utförande. Främsta rummet i detta fall tillhör dock utan allt tvifvel fru Westerdahl. Det var svåra saker hon hade att utföra och endast hon skulle hafva lyckats deri. Att spela än en svårmodig vansinnig, än den sörjande, stumma dottren, som ej vågar uttala sina känslor för en hård fader, än modren, som återfinner sitt förlorade barn, och deremellan vara utsatt för en mängd skakande öfverraskningar, utan att någon gång falla ur sin rol eller falla in i någon den ringaste öfverdrift, dermed går endast fru Westerdahl i land. Ett annat utförande af hennes roll och hela pjesen hade varit förlorad. — Hr Dailqvist utförde sin roll med den säkerhet och aplomb, som medveienheten att förstå sin sak måste skänka. — Mamsell Jacobsson har goda sceniska anlag, spelade i allmänhet naivt och bra, men tycktes understundom taga sin roll något för mycket cavalierement. — Fru Almlöf hade, såsom vi antydt, en högst obestämd karakter att framställa. Att hon utur sig sjelf skulle gifva den någon hållning, kunde man cj begära; hvad man likväl kunnat fordra är att hon såsom moder Itill en 26 års son cj bibehållit utseende af len högst 30 års dame. En skådespelerska måste i detta fall lyda scenens och rolens fordringar, äfven med uppoåring af de natarliga behag, i hvilka det utan tvifvel måste vara angenämare att visa sig. — Hr Almlöf utIförde den blinde bIckingbondens rol medå Ikraft och värdighet. — Fru Bock var såsom Jalltid en förträfflig hushållerska. — Hr Nygren Istapplade litet i dialogen i första akten, men -Jutförde sin ro! fullkomligt oklanderligt. — Vi komma slutligen till hr Jolin sjelf och skulle tlgerna vilja dröja vid honom något längre, för -Jatt något närmare granska honom såsom skå-Idespelare, sedan vi nyss talat om honom såilsom författare. — Vare det dock, för dennsz -lgång, nog sagdt att hr Jolin åsergaf sin ro .Imed hela den natursanning, hvilken man kan . förutsätta af författaren till en rol, hvilker lingen bör bättre än han kunna förstå och vJsentera. Merkurius var således alltigenom et iltroget uttryck af en sådan der personage, som -Iman ofta finner på Sveriges landsbygd, uppny Iträdande såsom postbud, spelman m. m. merendels förenande cen mingd af dylik: funktioner. Att återgifva en sådan rol met -Ifull natursanning torde ej lyckas mången an alnan än den som sjelf framställt bilden, och dlsom deri visat sig förstå deticke minst märk. -l iga och egendomliga uttryck af svenska folk r)lynnet, som ligger i d rate TT 3 PR jarii rd Mt FR FR rt Jr Jr I PR mo rem TSE