Aftonbladet – 24 september 1851, sida 2

örbigående underrätta sig om mitt hemvist. ch yrke. Det att jag var läkare, och kunde rifva besked om Londons förnämste kirurger, syntes verka ögonbliekligt till min förmån. borden blet språksam, välvillig och förekomnande. Äfven då jag icke frågade, gaf han mig upplysning om de märkvärdiga föremål, som med blixtens snabbhet flögo oss förbi. Samma verkan hade äfven upplysningen om mitt yrke på den sjuka baronessan. Hon täckes för mig beskrifva sina krämpor jemte de .ärskilda kurer hon derför begagnat, så väl i öngland som i utlandet. Denna hastiga temyeraturförändring hade utan tvifvel sin grund det allmänt bekanta förhållandet att läkare i ängland stå i högt anseende, och att de, ju Vere deras ära stiger, destomindre bekymra g klädedrägten. Min simpla resdrigt com således här att i mina reskamraters ögon vöra mig till en ar Sverges största läkare, huru jag synbarligen, som läsaren vet, eller åtminstone borde veta, är en bland de minsta. Under vägen afgingo mina reskamrater : och der till sina herresäten, och slutligen gick äfven det sista paret ut (hvars rescbeskrifning återfinnes i Tegners Axel, i kapitlet som börjar med orden: för dem var icke verlden tills o. s, v.), så att jag vid framkomsten till Dover satt alldeles ensam i den ståtliga vagnen, en sångarkung i utdödt hot. Men min tur att den dagen väcka uppseende var dock på långt när icke härmed slutad. Vid öfverfarten öfver kanalen uppstod en häftig storm, så att jag blef nödsakad att påtaga min stormrock, hvilken jag särskilåt för dylika tilldragelser låtit förfärdiga och fodra med läder samt förse med stora sidofickor fyllda med reskartor, lexica, parlörer, tidningar, smörgåsar 0. s. v, och hvilken jag för dess grå firg kallat Napoleon, till minne af den klassiska grå rocken, som nämde kejsare brukade taga på sig när det Ide. Vid framkomsten till Calais märkte jag genast att man vid min person fästade en särdeles uppmärksamhet. — Vaktknektarne vid tullhusct, som,med permission sagdt, voro klädda i röda :