Aftonbladet – 24 september 1851, sida 2

Jag. Jag tackar er. — Ni är således revolutionens man? Han. Säkerligen, min herre. Jag. Huru länge tror ni er republik skall ega bestånd? THan. 1 evighet, rain herre, Har ni ej tänkt på någon republik 1 Sverige? Jag. Icke ännu vid min bortresa, för fem veckor sedan. Ilan. Det blir väl också en gårg er tid. Jag. Hvad mig beträffar, min here, så är jag läkare, och till vårt yrke hör at sitta öfver all politik. Det vill säga, vi bota hvar och en efter som han ir sjuk till, han må heta rojalist eller republikan, Ilan. Deri gör ni också utan tvifvel ganska rätt. Men helsa emellertid svenskarne från mig, att de alltid kunna räkna på mitt bistånd. Och dermed var stationen och samtalet slut. Innan jag och mina begge reskamrater framkommo till Silfverlejonets port, var det redan midnatt. Vid ringning på porten framträdde en jättelik värdshusdräng och nickade bifall på min fråga om logis. Hyrkuskem fick sin betalning och afreste genast. Den lIhöga och tunga lejonporten tillbommades. Sedan vi genomvandrat tvenne stora och mörka borggårdar, inkommo vi slutligen på sjelfva hotellgården, bestående af en omsluton fyrkant af sju våningar, med balkonger rundt omkring för de fyra öfversta och upplyst endast af en matt gaslampa i midten. Här inbringade föraren våra saker i ett magasin och försvann. Efter en stunds bultande framkomno några sömniga gargoner, om 30 å 40 år, samt en skänkmamsell, förklarande att alla rum redan voro upptagna, att våra saker voro i. godt för var, men att vi sjelfva finge se oss. om bist vi ville och kunde. På min invändning att husdrängen lofvat oss logis och att vide Et re låtit hyrkusken fara sin väg svarades, att de icke voro skyldige att uppfylla hotelldrängens öften, hvilken dessutom redan gått sin väg ifrån värdshuset. Här stodo vinu alldeles obekanta, färdiga att su nen