Aftonbladet – 24 september 1851, sida 2

för att förmås att qv arsitta, och nu framsattes två och två rätter på en gång. Nu är frågan: hvartill allt detta? Jo, vid liqviden ble of gåtan upplöst; hvarje rätt måste betalas, så fort den varit på bordet! Den 6 Aug. Så var då ändtligen besparingens dag kommen. Reste jag i går för pund ibland lorder, vill jag i dag resa för sous ibland blusmin, och till den ändan tar Jag lägsta platsen på jernbanan till Paris. I den fulla vagnen befunno sig också ganska riktigt omkring ett dussin blusmän; men mot deras uppförande har jag intet att anmärka. De gnolade väl på Maxseljäsen, pratade och skrattade sins emellan, men förnärmade på intet vis det öfriga resesällskapet, samt svarade höfligt och anständigt då de tilltalades. Medan j jag så satt och gjorde mina politiska betraktelser, inträdde vid en stat ion tvenne eleganta Februari-män i vagnen. Blusmännen ville visa dem honnör, men de vinkade med handen — som hos oss Be band och den äldre ett bredt sabelhugg g öfver pannan, Lediga, lätta och muntra som äkta fransmän, intogo de sina platser. De skämtade och pratade oupp hörligt, under det at den yngre då och då gnolade på en moderr teater-aria. Mellan den äldre och mig upp stod följande samtal: Jag. Ni är fransman, min herre? Han. Ja, dot är säkert, min herre. Jag. Ni är kanske från Paris? Ilan. Nej, men jag köinner Paris. Jag. Då kunde ni kanske vara så god och gifva mig anvisning på ctt godt värdshus der. Jag önskar ett, der man bor väl för godt pris. Ilan. Således afandra klassen. Godt. Jag kan rekommendera ett sådant. Det hete Sit frerla vet. Gif mig er plånbok. Jag vil anteckna adressen. Jag bodde sjelf der nä1 jag var i Paris och slogs under Formar dagarne. Man lefver der borgerligt och og neradt. Helsa värden från mig och visa fo. aom mitt namn. Jag är säker att ni blir vä emottagen.