Aftonbladet – 23 september 1851, sida 2

ler svaret blef öfverallt fullt,, då vi slutlien träffade en ensam vandrare, hvilken af ss tillspordes om logis och underrättades om att våra hem voro på ctt fartyg, som låg på floden nedanom Blackwall, hvilken underrättelse ;ycktes inverka på mannen till det beslut att! sjelf föra oss an; och efter det vi passerat senom några trånga och krokiga gator, blefvo ri införda i ett hus, der vår ledsagare tycktes rara bekant med värden och som lofvade att rerbergera oss; men ställets dysterhet i förning med värdens osnygghet gjorde att vi neldre beslöto att fortsätta den länga vägen; vår vandring började således åter, 1 den riktning vi trodde föra oss till vår bestämmelse, då vi efter en stund hörde ett rullande aflägset läte, såsom af en omnibus; vi väntade, och till vår stora glädje var det verkligen en om omnibus som körde hemåt, och efter kuskens uppgift skulle vi komma vårt mål beydligt närmare, om vi begagnade denna läyenhet. Inkomna i denna lugna hamn, insomnade vi djupt på dess inbjudande soffor och vaknade ej förr än vi på tillsägelse af kusken: ratt om vi ärnade oss till Blackwall, så skulle vi stiga ur här och taga en annan riktning. Vi voro äter på gatan, tröttare än förut; efter några 1000 alnars väg upptäckte jag att en person satt hopkrupen på trottoiren; jag beslöt då att fråga honom om vägen. Kan ni säga mig vägen till floden samt hur jag skall få en waterman som förer mig och min kamrat om bord på en svensk örlogsman, som ligger till ankars på Themsen? Vid mitt närmande fann jag att det var 2:ne sjömansklädda män som sutto der, i stillet för blott en. Mannen uppsteg, och efter att hafva fixerat mig, gick han till min kamrat; som stod på några alnars afstånd, samt tittade honom i ansigtet; derpå återvände han till den ännu på trottoiren sittande samt hviskade honom nå