Aftonbladet – 19 september 1851, sida 2

Säkrare än på något annat ställe. Man harj på kontinenten ännu icke kunnat fullt öfverItyga sig derom att södra Sverige framalstrar samma produkter som Norra Tyskland, medl fördelen af ett vida mildare klimat, i följd af jordens kalkformation. För att göra sig en id om det stora område som ännu står öppet för spekulanter kan Idet vara nog att anmärka, att omfånget af ouppodlad jord i Sverige vida öfverstiger hela Belgiens yta. Man kan döma om åkerbrukets hastiga utveckling under en upplyst styrelse, l: då man betänker, att Sverige, som ännu för 120 år sedan, importerade en stor del af sinal födoämnen, nu gör betydliga spanmåls-exportern — Vid det sammanträde, som i går hölls med de sextio deputerade, hvilka utgöra öf-l j verstyrelsen för Stockholms stads brandstodsbolag till försäkring af lösegendom i hufvudstaden, blef tvisten mellan bolagets direktion . å ena och de förut varande delegare, hvilka ega sockerbruk eller annan såsom eldfarlig ansedd inrättning, å andra sidan, angående de sistnämndes rätt att förblifva i bolaget qvarstående, för tillfället på det sätt afgjord, Jatt herrar deputerade antagit ett af sockerbruksidkarne framstäldt bemedlingsförslag, hvarmed de, emot vilkor att icke i öfrigt rubbas i hitintills åtnjutne rättigheter, dels afsäga sig försäkringsrätt för sina inventarier för längre tid än till årets slut, dels med omkring entredjedel nedsätta försäkringsvärdet å inom deras sockerbruk förvarade materialier och lager. Vi torde en annan gång återkomma till denna sak. — Med posten från Köpenhamn har i dag den underrättelsen ankommit, att hr Tardini vid sin luftfärd sistl. söndag omkommit. Hvad danska tidningarne derom meddela, finnes anfördt under rubriken Danmark; men enskildta bref berätta såsom säkert att Tardini drunknat. — I anledning af en berättelse, som för en tid sedan förekom i Östgötha Korrespondentenn derom, att vid en konsert i Linköping, då themat till hr Ran-l dels variationer öfver folksängen blästes, den sittande delen af. publikum reste sig upp och blef en liten stund stäende med mycken devotion, men då hr Räberg ett tu tre drog till med nägra rullader, uaderdänigheten blef helt dekontenanserad, och man satte sig ned: något snopen, yttrar Öresundsposten följande: Vi äro längt ifrån sä rödbjertade, att vilja pästå, det man icke skall visa höga vederbörande den vördnaden, att resa på sig, dä folksången sjunges ellerl spelas i akt och mening att bringa monarken en hyll-1 ning; men att göra det så i otid, som nu, faller väl mycket in i det löjliga. På det sättet skulle en skälmaktig kompositör kunna få det resp. publikum att oupphörligt guppa upp och ned, om han blott här och der i ett stycke inflickade en liten bit af folksängen. I — Len föregående artikel, stödd på en arItikel ur en engelsk tidning, hvars politiska Ifärg är mera konservativ än liberal, sökte Aftonbladet visa, att det lugn, till hvilket reaktionen trott sig hafva bragt Europa, endast lär skenbart, att den revolutionära eiden glimImar under askan och att den ovillkorligen (mäste utbryta, sedan Europas regeringar, med Ifå undantag, inträdt på den olycksbringande politiska bana, der de nu oförnuftigt framgå. Hade de allvarligt sökt läka samhällenas blödande sår, hade de genom ärligt uppfyllande af sina löften återfört det vacklande förtroJendet emellan sig och folken, hade de uppriktigt slutit sig till de konstitutionella samhällsformer, hvilka de besvurit, hade de uppehållit och befordrat den borgerliga frihet, som utgör det enda villkoret för en fredlig och lycklig utveckling af de nya ideer och de andIliga rörelser, som pågå hos Europas folk; — hade de, med ett ord, burit sig åt som heIderligt folk, med en liten gnista af statsklokhet, då hade sannolikt revolutionsbranden bliflvit släckt och Europa fått fröjda sig åt den fred, som utgör all civilisations villkor. Nu Jhafva regeringarne, eller måhända rättare, surIdegen af de gamla medeltidslemningarne, den privilegierade bördsadeln och hierarkien, som begagnar konungamakten såsom redskap, handlat tvärtom: brutit sina löften och eder, hånfullt trampat alla ingångna förbindelser i stoftet, återfört absolutismen och qväft med våld hvarje frihet i både andliga och borgerliga förhållanden. — Hvad hafva de härmed vunnit? Jo, brottets vanliga lön, att då det uppnått ett med alla medel sökt mål, just då stär Idet sitt fall närmast. De hafva undergräft hvarje regerings enda fasta grund, som är förtroende och tillgifvenhet; de hafva våldfört iden lagliga frihetens vänner och derigenom drifvit hela denna alla länders majoritet, in på Irevolutionens bana; de hafva ruinerat sina finanser genom uppehållande af onaturliga härmassor till folkens förtryckande; de hafva, med ett ord, bragt sig sjelfva till randen af en afgrund, hvarest de ej våga se hvarken fram eller tillbaka, der de stå krampaktigt hållande sig fast i hvarje halmstrå, som erbjuder sig till deras räddning. Ännu en gång: det hade kunnat vara annorlunda! Det kan ock blifva annorlunda i de länder, der allting ej ännu kommit till denna kris, derest dessa länders regeringar låta varna sig af exemplet och ärligt och upprigtigt antaga en framåtskridande politik, ty — tidens; stora utvecklingsprocess går oemotståndligt såsom naturkraften framåt och kan ej hindras i sitt lopp. Dessa sanningar äro obegripligt enkla och borde ej kunna missförstås. Eget är emellertid att se huru dessa gamla, okristna Kettilar, som i den nya tiden och i de nya iderna endast se de gamla gudarnes nedstörtande, söka förvända synen på sig sjelfva och andra. Sedan de under åratal förnekat tillvaron af hvarje oro, hvarje rörelse i samhällenas djup, och förklarat för demagogiska stämplingar, hvarje påminnelse om att gifva akt på tidens tecken, hvarje varning för framtiden, så utropa de nu: detta hafva vi längesedan sagt, men det är ni, revolutionärer Ini sökt locka i edra förföriska, demoniskal