Aftonbladet – 19 september 1851, sida 2

Hvad är det? — I himlens namn förklara er! ropade hon, betagen af obeskriflig förvirring. Det är åtta år sedan jag lemnade er och företog en resa till Alperna. Jag sökte gubben, som anförtrott mig Esteve; — jag fann den gamle, och han lemnade till mig de bref han omtalat och lofvat mig.. Hvar äro de?, Jag har dem — se här. Och monsieur Bergeval, betagen af en nervös skakning, framtog dem ur ett tillslutet chatull och visade dot för sin hustrus stirrande blickar. Igenkänner ni dem, madame? Ni ser första bladet af denna historia börjar och slutar med brott, eller huru?. sJa . .. jah — stammade hon med qväfd röst. Äfven jag blef krossad vid namnet Suzanne — vid dessa drag; jag igenkände dem, och som ert nu, ville mitt hufvud brista.. Min Gud, min Gud! Är det möjligt? Men jag älskade er ännu då, och min kärlek var större än min vrede, större än mitt förakt. Nej, sade jag, jag vill icke tvinga henne att rodna inför mig. Och jag teg. O, hvarföre gjorde ni det! — Mycket hade då varit annorlunda. Jag vet det; men det hämnar mig; det är ert straff.. ;Hvad vet ni?, sade hon, betraktande honom med stel blick. Jag vet att detta barn, af hvilket jag under tjugo år sökt göra en hederlig man, har