Aftonbladet – 18 september 1851, sida 2

oda vilja, men ieke fransyskornas kraft oeh allt rotsande energi.r Man finner häraf att Morgonblacdets chef cke heller förnekar sig på resor. Att hans .orrespondensartiklar, hvilka blifvit lästa med aycken munterhet af hvar och en som aldrig å litet känrer de fransyska förhållandena, örjat reproduceras i Tiden, visar att partiet våller hvarje anrättning till godo; som kan vå något sätt falla detsamma på läppen, vore len än så hårdsmiält. Skulle man vilja aldrig så litet wlvarsamt pemöta dessa narraktiga korrespondeisartiklar, kulle misstag i sakuppgifter på hvar annan ad kunna uppvisas... Så kallas Dumas finansninister, under det han aldrig varit annat än ninister för åkerbruk och handel; Frederic semåitre uppgifves vara engagerad wid Varies, under det han är vid Gaiete; så gjöres LInstitut till samma sak som LAcademie fran;aise, under det denna akademi endast utgör en liten del af Tinstitut de France; en mängd undra misstag att förtiga. — De religionsmål, som på sista tiden äfven i vårt fria land förekommit hafva såsom oekant så utfallit, att öfversättaren af Brochyen som Jesu verkliga dödssätt blifvit frikänd och att förf. till tidningsartikeln oma Christi Timmelsfärd blifvit fälld; hvarjemte, , efter hvad i hört sägas, den spektakelösa inqqvisitionen nför polisen om Gudsförnekelse i offentligt öredrag, i hofrätten ändats med dien anklarades fullkomliga friande. Skulle Svea hofrätts dom icke af annan nyndighet komma att upphäfvas eller mildras, så har det falska religionsnitet således alltid skördat ett offer, då det för en obetänksam, temligen vettlös, men i förnuftiga menniskors ögon fullkomligt oskadlig, tidningsartikel, lyckats drifva en person i landsflykt. Det allmänna omdömet har redan längesedan fällt sin dom öfver sådane lagar och deras tillämpning. Det kar dock vara af intresse att höra hvad i detta ämne, för öfiver 100 år sedan yttrades af en utaf Englandis utmärktaste statsmän, hertigen af Chatam, Englands premierminister under så många skiften, hvilken i ett offentliggjordt bref, om yttranderätt och trosfrihet, uttalar följande tankar: Om menniskor, huru utmärkta och förnäma de må vara, befalla oss att tro, så göra de sig sakre till den största dårskap, derför att detta ligger utom vär makt; men om de befalla oss att tro ochutfästa vissa belöningar för tron, och straff för otron, då äro de högst ogudaktiga oeh omoraliska, emedan de förbinda belöningar och straff med hvad som ej beror af den egna viljan och således ej är hvarken stiraffvärdt eller berömligt. Det synes alltså vara rentt af oförnufligt och orätt, att befalla oss tro nägon ddoktrin, god eller ond, vis eller ovis; men när menniiwskor befalla oss att tro på meningar, som ieke allenast ej gä ut på att framkalla dygd, utan till och med tjena att fylla eller godtgöra saknaden deraf, dä mafva de uppnätt höjden af gudlöshet, då är måttet af deras orättfärdighet rägadt, då hafva de fulländat förstöringen af de stackars dödlige. Förrädande dygdens intressen hafva de undergräft grundvalen för ul mensklig lycka; och huru försätligt och fruktansvärdt hafva de ej bedragit dem!o Sådane frisinnade ord hafva i all tider bhfvit yttrade af personer, som i upplysning och dygd stått öfver mängden. I denna tid har isigten trängt ned till mängden af tänkande menniskor, men i institutioner och lagar, uppehållna af ett skråaktigt fåtal, som anspråksfullt påstår sig försvara religionen (liksom denna ej försvarade sig sjelf!), fortlefver befaliningen att tro på ett visst sätt, med straff emot otronsa. — Men nog härom s:å länge! I den Petterssonska saken har dock förekommit en egen omständighet, som ej bör med tystnad förbigås. Det rörer tydningen af 3 2 mom. tryckfrihetsförordningen, jemförd med I kap. 4 missgerningsbalken. Tryckfrihetsförordningen stadgar nemligen — — — -Förbrytaren skall anses efter I kap. 4 M. B.a — denna åter innehåller: — Utsprider inländsk eller främmande man villfarande lärosats, och efter varning dermed ej afsstår; varde ock den förvist rikets ete. Häraff vil synas som borde en anklagad utspridaree af villfarande lärosats ej kunna blifva bragt i landsflykt innan han blifvit varnad för sina villfarelser. Denna åsigt har i Svea hofrätt blifvit vidhållen och motiverad af hofrättsrädet Pfeffer på följande sätt: Nu som 83 i den af Kongl. Maj:t och Rikets Ständer fastställda regeringsform förmår,, att grundlagarne, till hvilka tryekfrihetsförerdningsen hänföres, skola tillämpas efter deras ordalydelse i hvarje särskildt fall, och tryckfrihetsförordningen med uttryckliga ord bjuder, att den sig förbryter ermot dess 3 2 mom. skall anses efter 1 kap. 4 misssgerningsbalken, det vill med andra ord säga, så, sexm vore detta allmänna lagens stadgande ordagrannt i tryckfrihetsförordningen intaget, eller, hvilket är dettsamma, vara underkastad enahanda päföljd, som den cder utsprider villfarande. lärosats är underkastad enligt 1 kap. 4 6 missgerningsbalken, samt detta lagrum bestämdt stadgar, att den, hvilken i sistnämnde afseende sig förbryter, oeh, efter varning, dermed ej afstär, skall varda förvist riket, hvaraf äter töljer, att icke nägon för utspridande af villfarande lärosats lagligen kan dömas till detta straff, med mindre han blifvit varnad för sitt brottsliga förfarande, men det oaktadt äter på enahanda sätt sig förbryter, ett förhållande, som, på grund af hvad här ofvan blifvit anfördt, och då tryckfrihetsförordningen ej fär annorlunda, än efter ordalydelsen tolkas, äfven mäste gälla i afseende ä den, hvilken bryter emot:3 2 mom. i berörde förordning; alltså och då icke ens pästädt, mindre visadt är, att porträttmälaren Pettersson tillförene blifvit beträdd med-oeh i vederbörlig ordning erhällit varning för brott emot sistnämnde lagrum, finner jag, det annan påföljd i denna del af mälet ej kan Pettersson ädömas, än att han, säsom utgifvare af tidningen Demokratien och sälunda ansvarig för ifrägavarande deri intagna, nu ätalade artiikel, hvilken af tryekfrihetshnämnden förklarats brottslig efter 3 s 2 mom. meranämnde förordning, jemfördl med 1 kap. 4 missgerningsbalken, skall, i förmågo af dessa lagrum, för det han i samma tryckta artiikel förnekat den rena evangeliska läran, af vederbörande presterliga myndighet varnas att ieke åter läta sädan förbrytelse komma sig till last., Som Pettersson dock äfven blifvit fälld för gäckeri af Guds ord, pröfvade hofrättsrådet Pfeffer skäligt döma honom till 260 rdr bko böter och skriftens konfiskation. Domstolens majoritet har dock annorlunda tolkat det förutnämnde lagrummet och, såsom bekant är, tillämpat landsförvisning;sstraffet på Pettersson. Denna tolkning lärer, efter hvad vi hört sägas, gått ut på ungeföär föjande sammanställning: Förbrytaren skall! anses efter 1 kap. 4 S M. B.. d. v. s. lika med den