Aftonbladet – 18 september 1851, sida 2

ppbygga allmänheten, under narraktigt toppidande af alla andra organer inom pressen, om ej finna för godt att instämma i skriket. — Morgonbladets lille kammarjunkare, hvilen såsom bekant reste ut till London såsom ledare, för svenska industriidkare, med 10 dr om dagen i aflöning, meddelar i sitt organl. ikttagelserna af sin resa. Dessa iakttagelser ittna utan tvifvel om att den erkändt lille, r rätt dugtig då han kommer ut på egen and. Så har han i London sutit emellan en pansk grand, beklädd med ordnar ända ned å magen, och en indisk radscha, under det ans gode vän, lord Palmerston, måste stå ramför honom. Han upplyser dock sjelf, att orden smålett åt denna egna position. IPais åter har vår man varit utstyrd i blus och öd mössa med svart tofss och besökt arbeareqvarteren i förstäderna. Han ,bekänner ppriktigt,, att han funnit arbetaren här — ättre än sitt rykte;. Det är endast sådana kanaljer som Barbes, Blanqui, Raspail, Proudwon, Louis Blanc, Ledru Rollin, m. fl.2, som uppspelat, den segenkära och enthusiasistiska, efolkningen, och genom den mest vanvettiga tatshvälfning, verldshistorien känners nedstörade Frankrike från den ståndpunkt af vältånd och samhällelig lycka,, det hunnit förärfva sig under Ludvig Philips kloka och redliga regering. Vidare har kammarjunkaen funnit att franska folket totalt saknar all volitisk uppfostran,, och anför såsom bevis ärpå, att i Paris finner man allt utom repulikaner,. Sådana finnas dock, men man får eta dem i katakombernas underjordiska klubDare, Allt som i Paris frapperat; kammarjunkaen har varit ;Pere Lachaise och den allmänna örskräckelsen för en ny revolution,. Fransnännen äro ett modigt folk — och ändå går örskräckelsen i detta fall ända till det löjliga, ja så långt, att till och med på Stalleorchestre, på stora operan, en plats som kostade 10 å 12 francs, stodo ett par soldater ned sina gevär midt framför min (kammarunkarens) och mångens näsa,. Mellan dessa soldater smyger, den modige parisaren, srädd, för militären, -men ännu mera rädd för den ösa och farliga befolkning, mot hvilken miitären är ämnad, med handen knuten på ficsan om det finnes någonting deruti, men med handen knuten i fickan, mot soldaterna, om fickan är tom. — Man finner häraf att hela verlden i Paris, utom militären, går med handen knuten i eller på byxfickan. I England herrskade, under kammarjunkaens dervaro, ännu aristokratien, fast i betydigt sjunkande.; i Frankrike herrskar ingenn, nen demokratien hade visat den vis inertia som ligger i förstörelsen,, och derföre sökte kammarjunkaren inträde hos densamma. Kammarjunkaren har, såsom sagdt är, icke unnit Paris motsvara den föreställning om ett förlofvadt land, som fantasien målar med färger, rika allt efter fantasiens egna tillgånsar, men alltid tjusande, smekande,; allt hvad Paris har att erbjuda, beträffande ytan, är ben stad, till omfång obetydligt större än Stockholm, med trånga gator, smutsiga hus och dito innevånareny så att vid anblicken af ;detta Kanaan, kammarjunkaren ovillkorligen måste med Susanna hos fru Lenngren utropa: Skall detta vara hennes nåd? Dock är detta blott närvarande förhållandet; före 1789 års revolution var allt annorlunda, men denna revolution kom och nedref allt hvad sekler uppbyggtn. : Bland kammarjunkarenshufvu.lsakliga ögonmärkens. var att få sammanträfta med, eller åtminstone se några af de utmärkte män, som utgöra Frankrikes ovanskliga ära. Han hade dock i detta hänseende mycken otur: Dumas och Tocqueville voro bortresta; Eugene Sue, Victor Hugo och Emile de Girardin voro så hatade här, att man icke kunde få något besked om dem för bara uttryck af afsky och förakt; Lamartine, Changarnier och Cavaignac voro på landet; och republikens president, för hvilken kammarjunkaren kunnat blifva presenterad, hade sin audiens så sent, att den ej kunde inväntas. Man måste erkänna, att sådant är otur. Vid litet närmare besinning har kammarjunksren. nu fu nit detta Paris, som nyss framkallade frågan: skall detta vara hennes nåd? vöfverflödande af märkvärdiga minnesrika ställen; alla samlingar äro här ordnade med en smak och äfven en prakt, som är nära nog okänd i London. Rikedomen af dessa samlingar är alldeles otrolig. Att skildra den — äfven med största ytlighet — skulle fordra volymer,. Kyrkogården Pere la Chaise var nyss det enda, utom revolutionsskräcken, som öfverraskade kammarjunkaren, och man finner en förklaring på denna öfverraskning deruti, att han här funnit hjeltar, statsmän, skalder och konstnärer samlade till ett antal, hvartill någor motsvarighet endast kan sökas i himlen. Bland de med smak och prakt ordnade märkvärdigheterna nämnes äfven La Morgue, hvilket, såsom bekant, är ett bårhus, der obekanta lik exponeras. Utrymmet har tyvärr ej medgifvit oss annat än att i ett hastigt sammandrag meddela vår resande kammarjunkares observationer, hvilka onekligen hafva sina pikanta sidor, isynnerhet om man tänker sig hvad som borde utgöra målet för en resebeskrifvare, nemligen framställningen af sakförhållanden i deras rätta, klara ljus. Äger den resande snille, så skall detta röja sig 1 hans observationsförmåga, i träffande reflexioner och lifliga målningar. För att visa huru vår kammarjunkare motsvarar sådane fordringar, torde, utom det redan anförda, följande stycke böra in extenso meddelas: Karlarne äro i allmänhet vackra i Paris och qvinnorna fula. Jag har sett verkligen sköna män, men ingen skön qvinna i denna stad. Detta förhållande kan jag blott förklara genom en omständighet. Parisiskorna hafva söderns färger med nordens fermer. Detta gör deras ansigten så markattlika. Männen deremot hafva form och färg af södern eller norden, hvilket gör karmoni, och harmoni är skönhet. Man hör mycket omtalas Parisiskornas smak och vackra toiletter. Bäda delarne finnas i högre grad i London och ännu mer i Stockholm. Parisiskornas toiletter äro -i närvarande ögonblick ganska underliga. Det mäste räda en slankigbet i allt, hvilken tituleras för