Aftonbladet – 17 september 1851, sida 2

man, hellre än att låta mig välja något annat handtverk. Goda och ädla qvinna! Hon tillbragte så fem år, understödd, jag vet icke af hvilken mäktig kraft, som hon hemtade ur sitt hjerta och som höjde henne öfver sig sjelf. Försakelser, mödor, sorger, — hon undandrog sig ingenting, för att värdigt fylla sin pligt som maka och mor. I denna strid med fattigdom och sorg förtärdes hennes lif, och då min far ändtligen dukade under, efter en lång dödskamp, träffade henne det sista slaget. . .. Huru många af dessa i skuggan uppfyllda heliga åligganden omtalas aldrig utom hemmets härd — och mottaga ingen annan krona, än martyrens — och ingen annan belöning, än den hos Gud väntande. Vid aderton år återstod jag allena för min familj. Lyckligtvis hade jag under de sista åren af min fars sjukdom gjort hastiga framsteg, som satte mig i stånd att förtjena penningar igenom kopiering och målande af porträtter. Utan tvifvel ledo härigenom mina högre studier mycket; men emellan en lysande framtid, som kanhända väntade mig, och det nuvarande, ehuru mörkt det än var, tvekade jag icke. De offer hjertat ålägger, Pga så stor vällust, att det är ljuft uppfylla dem. — Jag arbetade med ifver: — min mor hade gård, — ingenting fattades henne, — ngenting utom själens frid. Mina bemödanden förmådde icke att förekomma en ny olycka, som hennes moderliga instinkt förutsåg. Ödet öfvergifver icke så lätt sina offer. Min lille bror var ett kroppsligt spädt och svagt barn, som naturen begåfvat med en längre framskriden ålders förständsutveckling. Själen, för stor för kroppen, sökte för att lykta, spränga sitt jordiska skal. Esteve, vid sex år, hade föga af andra barns karakter.