Aftonbladet – 16 september 1851, sida 3

Han fattade pannan emellan sina händer, ryckte den med vild häftighet, leende, gråande och ropande: Det är rysligt! förfärligt! oerhördt ER ligt!) Sedan utsträckande sin förut knutna hand på bordet, liksom för att aflägga en högtidlig ed, sade han med mörk och dof stämma: Jag slåss icke mera... jag måste hämnas!e Hans ögon, vanligen så matta och milda, strålade nu af en vild eld, och i alla hans konvulsiviska drag uttryckte sig hemsk glädje. Sedan tillbragte han några timmar i komplett orörlighet och liksom beröfvad all känsla. Icke ett ögonblieks sömn återställde jemnvigten hos denna skakade natur. Då dagen började sprida den matta ljusning, som föregår den, fattade han klocksnöret och ringde häftigt. En betjent och madame Bergevals kammarjungfru inkommo. Säg er frun, ropade han, att hon stiger hit ner, att jag väntar henne.n Domestikerne lydde. Efter några minuter syntes madame Bergeval., Ekuaru :snar hennes ankomst var, hade målaren dock haft tid att fatta sig. Eiter den häftiga vreden hade ett skenbart lugn inträdt. Denna hastiga reaktion förklarar sig igenom den vana, som denne man längre tid haft att hos sig koncentrera sin själs uppsjudning. Hade han icke alltid måst för verlden dölja det onda af hvilket han marterades? Så snart man och hustru nu voro allena. mätte de hyarandra med skarp blick, likson vetande, att en oundviklig strid förestod. R: sultatet af denna granskning blef för dem, at! fienden var beredd och egde förtroende sin styrka. Madame Bergeval var emellertid icke va