Aftonbladet – 16 september 1851, sida 3

Dörren stod halföppen, han inträdde, sökte på kaminen och fann der sitt sigill, som han i distraktion dagen förut ditlagt. Han vände sig om för att återgå; men innan han lemnade salongen, kunde han icke hindra sig ifrån att kasta en blick åt den sidan, der hans hustrus sofrum var beläget Det låg i denna blick, som kunde blifva et stumt farväl, ett återsken af alla de känslor, som plågade denna arma sönderslitna själ. De var förakt, blandad med saknad, ironi med smärta, vrede med kanhända förlåtelse. Hon sofver,, tänkte han, och drömme? om sin triumf. Men, ot! för hvilket pris ha hon köpt den. ,. Hon sofver, utan ait tänke på den, som snart skall blöda för en ära. som hon trampat under fötterna. Plötsligt tyckte han sig höra två röster och steg i sin hustrus rum. Han ställde ljuset pi kaminen, drog sig tillbaka vid ena sidan a den och stod lyssnande, då förhänget fram för madame Bergevals dörr hastigt uppryckte. och han såg... sin son — såg Esteve hiäf tigt upprörd komma ur stjufmodrens rum det ögonblick vi förut sett honom lemna det skynda genom salongen ut i galleriet och ned. före trappan. Orörlig stod målaren några ögonblick, för ckräckt af hvad sett, fattade ljuset och flyk tade ur salongen. Återkommen i sitt kabinett, såg han de tvi värjorna på bordet och kastade dem lång bort; de bref han skrifvit uppbrände han, oc! såg med en bitter känsla ligan förtära dem Himlen är rättvisv, sade han, rEstöve vi denna nattliga timma i hennes rum... brot tet skulle fullbordas, innan han hämnar de lättfärdiga gvinnan; men dermed är ett må satt för, min obeslutsamhet, — min feghet tillade han med ett förfärligt leende. Ho hade rätt, jag har varit feg ...