Aftonbladet – 16 september 1851, sida 2

gick ända dit i halfmörkret och undandrog er tjock dörrgardin af sammet, som tillslöt ingången. Ingen brottslig tanke fanns hos honom: han blott tänkte på än lamålet för sin ditkomst, och likväl klappade hans hjerta, då han inträngde i denna helgedom, som svagt upplystes af en enda lampa. Hans blick sökte genast madame Bergeval. Hon hvilade vårdslöst på en ottoman. Hennes hvita ansigte aftecknades på den mörka möblens grund. Hennes på samma gång sköna och stolta hufvud stödde sig på en af hennes rundade armar. En vällustig oordning rådde i hennes hår, hvars ebenholslockar nedföllo på hennes hals. Hon var höljd i en mantel, hvars lätta tyg visade hennes formors harmoni, Eståve var icke beredd på cen sådan anblick; förbländad nedslog han ögonen, Förlåt, madame, stammade han, att jag vid denna timma besviärar er.n Du besvärar mig aldrig, Estöve, jag väntade dig, sade hon mildt. Ni väntade mig?, sade den unge mannen och tog ett steg tillbaka, liksom förskräckt vid dessa ord, Ja, ty jag måste tala vid dig; tror du att jag kan vara lugn, ofter hvad som passerat... Jag vill veta, hvad som tilldragit sig emellan dig och den mannen; du har kanhända utmanat honom ? Ja, madame.n xOförsigtige! utropade madame Bergcval, resande sig upp, sammans!ående sina händer och höjande blicken emot himlen, du vill då dö för mig? ... Ol! jag tviflade icke derom... men det är förfärligt! ... om jag vetat! ..., Detta intresse som den sköna qvinnan visade förvirrade honom. Hon älskar mig,, tänkte han, men erinrande sig motivet som fört honom till sin styfmor, beslöt han att icke