Aftonbladet – 13 september 1851, sida 2

kan ni icke fatta denna äregirighet med sträckt: vingar, — den är tillfredsställelsen af alla in. telligenta instinkter, — källan till allt stort nyckeln till sällhet, . . . jag söker äran, emedan jag vill höja mig . . . vill blifva rik mäktig, afundad, emedan det för mig icke äl nog att fördunkla mina rivalinnor, Jag måste krossa dem., Utan tvifvel hade den berömde akademisten gjort sig en annan id om denna poetiska qvinna, ty hans förvåning förrådde sig igenom hans tystnad. Nåviäl! återtog hon. xOm er man uppträder som kandidat, skall han blifva vald . . . Ni gör med mig allt hvad ni behagar.n Då de aflägsnade sig, tillade han: Men samtycker han väl att anmila sig? xOm jag befaller det.v Ni har så mycket välde, är så tillbedjansvärd !4 deklamerade direktören. Mr Bergeval såg på ett visst afstånd en af gestalterna luta sig intill den andra och hörde en kyss, som återljöd i hans själ. Hans nustrus röst nådde honom härvid tydligt. Oförsigtige!, sade hon. Hvad mr Bergeval nu hört och sett förvånade honom icke. Men slag finnas, hvilka räftande ett redan blödande sår smärta desto srymmare, Han torkade svetten från sina tinningar och sade: Den nedriga! Min förra svaghet gifver renne den tron, att jag skulle vara nog feg, ör att ratificera denna köpeafhandling . . , Ton bedrager sig. För detta pris mottager ag intet af henne, intet af denne man ... ag går att säga dem det.v Han tog en genväg för att möta dem. Tans vrede och harm öfvervägde i detta ögonplick hans sorg.