Aftonbladet – 13 september 1851, sida 2

blifva fullkomligare, ju mera tecknaren låter sitt eget jag träda i bakgrunden. Detta råd skall, hoppas vi, icke försmås af en författare, som utkastat följande natursanna teckningar: Det var en junieftermiddag förlidet är. Jag sökte skugga emot de varma solsträlarne och gick fördenskull in på Klara kyrkogård. Der satte jag mig ner på en bänk och varseblef snart, huru näsgra steg framför mig trenne qvinnor, hörande till dle förkastades antal, hade lagt sig till hvila öfver en :grafsten. Jag tilltalade dem då med förfrågan, om dee ville ha hvar sin skärf. Man skulle sett, hvilken tjäflan det blef om hvem som först skulle hinna fram... En af dem var starkt berusad. — Stackars menniska! sade jag till henne — du söker dränka dina minnen och dina smärtor i bränvin. — Ja, herre! genmälte hon och satte sig nära bredvid mig på bänken — ni häller er inte för god att tala till mig, märker jag, och derföre skall jag inte eller hälla mig för god att svara. — Hon hälla sig för god, majorska! inföll en af de andra bäda qvinnorna. — Hade det varit förr i verlden, så... skulle man ingenting kunnat säga; nu deremot... ha, ha, ha! Med de föga vänliga orden: Ah, tig du! du har bara varit en köksa — vände sig den så kallade majorskan till henne, som fallit oss i talet. En träta skulle hafva uppkommit emellan de bäda qvinnorna, om jag icke afstyrt denna genom att begära ett enskildt samtal med någondera af dem. Majorskan intresserade mig företrädesvis. Jag bad henne derföre följa mig och uppsökte en plats i ett afsides hörn af syrkogärden. När jag sedan sporde efter hennes framfarna lefnadsöden, stirrade hon i början misstroget på mig. Ändtligen blef hon meddelsam. Hon upprullade oredigt minnets taflor med dle underbaraste skiftningar af skuggor och dagrar. Ibland bröt en störtflod af tärar öfver hennes kinder... i denna afloppsbana rann ruset bort; men hon slog sig förtviflad med händerna för ögonen, och j:g kunde icke afhålla henne ifrån att förbanna sitt sgelfförvällade elände. Nägon gäng gjorde hon frän sn lefnadsbeskrifning längre uppehåll, hvarunder ho: utfor emot elegaat klädda damer, som gingo förbioss. — De der, sade hon, för dem niger jag oci niger, men får ingenting, fastän jag kan vara så hwgrig, att... det gör detsamma ... Kors, Jag, som förr i verlden skulle kunnat se hela det förnäma herrskapet öfver axeln. Vänta bara, ännu en gång har jag satt mig för att bli grann och klädd i siden, — om jag hade pengar och det inte vore för sent, att utlösa mina klädningar ifrån stampen. — Icke sällan inblandade hon tyska och fransyska i sitt tal. Honsade sig vara trettiotvå är gammal, men nöden hadegjort henne vida äldre; dock förmärktes i hennes anigte mänga spår efter en bittida utblomstrad skömet af första ordningen. Öfver tidens sjö är intet moln att tro. Samma segel, hvilka nyss voro fyllda af medvind,slitas nästa ögonblick i tusen flikar af orkanen. Ingdom och skönhet likna det friska gräset, som ör en omild hand snart ligger afskuret och vissnad på dödens ängar. Grannlagenhet emot vissa ännu lefvande, aktade personer förbjuder mig att,-ätminstone tills vidare, offentliggöra i detalj den arma majorskans lefnadsäden. Vi skiljdes, sedan jag sagt henne nägra tröstande ord, hvarefter jag ätervände till de båda andra qvinnorna. — Är det nu vår tur? — frågade den ena af dem, srinande. Det var hon, som majorskan benämnt köksan. — Jaså, besvarade hon min anhällan om att få röra hennes biografi — han vill skrifva en bok om nig, kan jag tro. Nej, tack! jag låter inte narra nig, likasom den galna majorskan, jag. — Hon vände nig föraktligt ryggen och gick. Olyckan lärer oss att tvifla på allt. Hon gör oss ill misantroper. Likväl kunna vi — ty värr! — icke vifla på vår egen olycka. Jag var nu ensam med den tredje af qvinnorna, Denna visade sig genast ytterst förtrolig. Hon hade n lätt och oblyg jargon. Hon gaf mig fräcka bliear. Hon sade mig en hop artigheter, siom voro mig ngenting mindre än behagliga. Hon menade sig blott hafva små kärlekshistorier att minnas; och dessa verättade hon, alltsom oftast gapskrattinde. Midt inder en sådan kärlekshistoria framträdd: en ohyggig, groflemmad qvinnofigur. I ena hanen bar hon ;n läng stör och öfver den andra armer hängde — oenkorgen. Häåret var kortklippt och stoc upprätt såom stubb på ett afmejadt och frostbiet äkerfält. Hon var så uppnäsig, att man kunde se henne längt o i hufvudet. De stora, mörkbruna ögonen flamnade vidöppna och de tjocka läpparne dolde otilläckligt en tandrad, som syntes mäktig att sönderugga jern. Hon nickade åt mig, anhällande om en allmosa, varefter hon vände sig till den Gvinnan, med hvilen jag nyss samtalat, påminnande henne or vu vAsbuset Tre Liljor. Då föll modet hos dc STA krattet förvandlade sig i gråt; men furim lutade sin nun mot mitt öra och hviskade deruti orl, för hvilas råa djuriskhet med afseende på mitt förhällande ill den andra jag ännu ryser. Ett lättfärdigt sinne kommer menniskam att lefva ort. Det bringar henne snart till ofäre. Och när: ioppet är förloradt — hvad skola vi då ned minnet? Det ökar blott antalet af vära plägoandar. Sådan har jag studerat lefnadens visdom pä graf: arne. Jag fann en hel, ny verld för upptäckter och: etraktelser. Framdeles nöjde jag mig icke med att ndast uppsöka uslingar mellan grifterna. På observatoriibacken nedanför sandäsen, bakom uskar och stenar och trädstammar, hvila mänga förappade varelser under sommaroch de första höstätterna. En sådan olycklig fann jag uppklättrad i oppen af en vildapel Jag halade mig utför sandsen till honom. Han ville dä hoppa ner och fly unan; men mitt vänliga tilltal stannade hans flykt. Ian syntes till äldern en yngling och uppgaf sig nyigen för fattigdom och svag syn hafva mäst lemna n skola i Storkyrkoförsamlingen. Han ville för inen del räknas ibland hamnbusarne. Han menade: ig nog hafva ett tätare tak öfver hufvudet än träds oppen ; men jag är utestängd, förklarade han, och örs inte bulta på. Annars bor mitt värdfolk der nere id Träsktorget, och så är jag rädd för att ligga i andgropen, ty dä få stadssoldaterna se mig och de öra mig i kurran. Knappt hade han talat till punkt, nan mycket riktigt tvenne stadssoldater ifingo se oss egge tvä, hvarvid de framskyndade. Iojken blef örskräckt . . . han igenkändes af vakten sälsom en förymd tjuf och mäste helt beskedligt följa dem tillaka till arresten. Den brottsliges onda samvete leder rättvisans tjeare säktast på spären efter honom. Den inre äklaaremakten rycker täckelset från hans ansigte och lottar själens mörkaste lönngängar. Jag fortsatte min vandring ät ett annat häll. Men jag hade icke gått mänga steg, innan jag äftade på ännu ett — nattens barn. Detta var en ammal gumma. Det är svärt att säga hvilka tra. Yr som voro af mesta värdet — dem hon bar på R amn AR Alla, Ja År oo ooo 4 LA rs vå n