Aftonbladet – 12 september 1851, sida 2

ans tankar voro ock hans ord. Ty han tog bäde unkar och ord ur eget hjerta. Derföre voro de pasunde för hvarandra, som blomkalken i liljan till henes blomma. Ingenting tillgjordt, ingenting beräksdt på uppseende. Detta behöfde ej beräknas. Det afs af sig sjelft från alla sidor. Då den talarekonst, vars ord löpo till storms mot himlen, under det tanarne slogos om jordens stoftkorn, lofsjöngs af ett arti, afskyddes af ett annat och lemnades af det väldiga omdömet ät den sjelfbestraffning, all onaturghet föder med sir, så aktades Nils Månssons munöde af alla, antingen de försvarade historiens arf ller dagens äsigter.n I afseende å Nils Månssons uppträdande mot indragningsmakten yttrar Wieselgren fölande: Man har trott att en bonde, som ingenting hade tt trycka, ej kunde ur sitt eget hjerta taga denna arm mot indragningsmakten, denna kärlek till tryckriketen; utan att han den gängen gick andras ärener. Men deri bedrager man sig. Väl kunde män ned rent enskilda fördelar eller förluster af frågans tgång öka hans bäde harm och kärlek, men grundonen läg bestämdt inom honom. Här var frägan m tidningarne. Och de mäste, såsom en öppen fri refvexling mellan alla i ett samhälle om allt, vara för onom en af de vigtigaste beständsdelarne af ett fritt amhälle. Ljögo de, så ville han de skulle straffas f lag; men utom dem kunde, anmärkte han ofta, onden ingenting känna i offentliga mål, i hvilkas andläggning han dock kommer att deltaga, sålänge nan behöfver tala med honom der det gäller att beala. Herremannen kan genom brefvexling med kunkapare följa med angelägenheterna. Bonden har ogen vän af förtroende och falskhet vid hofvet, inen slägting af kunskaper och dubbelhet i embetsveren. Tidningarne äro hans enda brefvexling och just et, att denna brefvexling måste föras öppen, är en äkrare motvigt mot alla dess missbruk, än den herarnes undervisning genom brefvexling någonsin kan få., Vid teckningen af Nils Månsson såsom Motstånds(oppositions-) man., förekomma vägra ganska märkliga strofer. Jag har sett, äger Wieselgren, det inre af detta motståndsomräde, då förtroendet lemnade mig, såsom Minnestecknare, alla Nils Månssons papver, sådane de längre tid legat orörde i godt örvar. Här funnos förtroliga bref från så nånga frisinniga riksdagsmän af Bondestånlet, så många af allmogen i flera provinser, vilka närmade sig Nils Månsson af kärlek ill hans motståndsgrundsatser. Och der finnes dem alla ej en tanke, ej ett ord, som ej kunnat falla sig lika, om brefvet skolat gå genom Kowungens händer. Jag har, tillägger förf., i alla dessa bref — Anders Danielsson är en brefvexlare ända från 1811 — ej funnit ett ondt ord om nägon menniska. Detta omdöme fälles väl om alla Nils Månssons brefvexlae, men inskränkes dermed i allmänhet till den ur äheten ryckta, den förständigare allmogen. De som ala och verka mot folkets upplysning för statens och kyrkans större säkerhets skull, ,veta sannerligen icke hvad de göra. Vi, som ha erfarenhetens bevis att ställa jemte lärosatsernas, mäste vara rakt blinda, om vi dela desse kammarvises fåkunnighet, och fega, om vi ej motverka dem så väl då vi tala inför kung liga öron som inför allmänhetens. Just för statens och kyrkans större säkerhet mäste vi offra alla kroppens och själens krafter för en sann folkuppfostran. Halfupplysningen hos de bildade klassernas lägre grader är gifven, är ej ens möjlig att förekomma, är skuggan till trädet, som blott kan borttagas med trädets fruktrika krona. Dessa grader beröra närmast de obildade klasserna och bli deras falske profeter,, om ej folket får nog förständsupplysning för att förstå hvad helupplysningen, hvad den verkliga bildningen tänker och talar. Och ett dylikt förstånd kan ej uteblifva, der presten fyllt sin pligt som Christlig lärare. Ty som sådan helsar jag ej den, som blott ser sina ähörare de hvardagliga vattensanningarne, hvilka med skäl sögas vara så lätta, att fatta, utan den, som lär dem uppfatta Biblen, summan af allt hvad Gud gaf ett utvaldt folk som salighetsmedel, och som meddelade ät detta folk en äfven mensklig förständsbildning af stor utmärkelse. Den som väl fattat denna så, som den ur ifrågavarande synpunkt kan fattas, torde utgå med lika förmäga att begripa lifvets och samhällets angelägenheter, som den, hvars öfning hetat Strelings latinska spräklära.n Vid den slutliga teckningen af Nils Månsson, såsom kristen, igenkänner man Wieselgrens andliga vältalighet, som slutar med följande ord: — Ära ät denne Svenske medborgsmans namn, välsignelse ät hans minne! Mänga grödor vexa redan ymnigare i följd af hans verksamma kraft, bans ljusa insigt. Från mänga olägenheter har han afbulpit, mänga fördelar har han förvärfvat bäde sin fosternejd och sitt fosterland. Lättsom olägenheterna skall han glömmas, som stätt i elden, dä de undanträngdes; tidens förändrade insigt skall göra mängen möda tacklös och en länge njuten fördel anses som vuxen ur jorden. Men namnet Nils Månsson skall tillhöra Svenska folkminnet och beteckna en man, som upphann sin tids bildning och var bonde ändå, och det skall lära svenska bonden, att han, som ännu i allmänhet lefver, kläder sig, talar, tror och känner säsom Gustaf Wasa och Engelbreckt och Sturar, kan behälla denna egendomliga folkprägel,; äfven om han blir from, förståndig, snillrik, kunnig, vältalig och sjelfständig samt dertill beprisad som Nils Månsson i Skumparp. Och den svenska folkskolan, då den nu kommer rätt i gäng, skall i detta minne ha en måttstock — att frukta. Ty hon mäste kunna bilda ännu förträffligare nb. bönder — bilda dem i den riktning Nils Mänsson bildades af sig sjelf och ej till ett syndafall från de lärda skolornas tänkta fullkomlighet — om hon skall ha medvetandet af fyllda pligter. Ty kan hon ej bilda dem bättre, då är hon öfverflödig; bildar hon dem sämre, då är hon skadlig. Se äfven här, hvarföre jag inför efterverldens blick velat framställa denna tidsbild.r Vi hafva af de utgifna lefnadsteckningarne nästan uteslutande hållit oss vid Nils Månssons. Många ganska lärorika drag skulle äfven kunna hemtas ur de öfriga, isynnerhet ur Hörbergs, författad af Jacob Ekelund. Men vi betrakta Hörbergs utmärkthet i hans egenskap af målare, icke såsom bonde. Hans här lemnade biografi är mindre rik på blixtrande ider än den af Wieselgren författade, men närmar sig mycket mera idcen af en lefvernesbeskrifning. Liksom det i allmänhet vore önskvärdt, att den mera reella, på faktisk sanning grundade litteraturen blefve mera odlad i vårt land, så önska vi särskildt framgång åt det nu påbegynta arbetet, utgifvet af Pehr Thomasson, önskande endast att ämnena måtte väljas med urskiljning och att, för läsarens intresses skull, mera händelser; mera lefnadsöden måtte i teckningarne införas. Det synes oss, att biografien härvid gerna kunde då och då öfvergå ifrån den blott beskrifvande genren, till den dramatiska framställningen, hvarigenom teckningen skulle vinna i lif, äskådlighet och intresse. — Mm HAM PA MA FK FRA KH re MH TA AMA AA FA — a ms Aa mv a ot Om de Neapolitanska förhållandena. Det är icke blott för den historiska sanningens skull, som det är af vigt, att förhållandena i konungariket Neapel blifva utredda och sedda i sin verkliga dager; saken är äfven af