Aftonbladet – 10 september 1851, sida 3

Om aftonen gick jag på spektaklet, men såg icke till de Saint Ange. Vid elfvatiden bultade jag på hans port för att spionera ut om han vore hemma och fick då veta att han rest på landet. Jag måste underrätta Maulair derom, och enligt hans befallning vänade jag till två timmar efter midnatt. Mina nycklar öppnade husporten och dörrn till hans sängkammare, utan allt buller. Alla i huset sofvo, han sjelf också... Nattlampan brann på bordet. Jag satte mig två steg ifrån sängen och betraktade honom. Der ligger, sade jag för mig sjelf, en gammal skurk, sämre än jag sjelf; han har min frihet och mitt lif i sitt våld. Hans anklagelser kunna till och med nå mig i mitt fädernesland. Om han befaller, måste jag lyda; vill han, måste jag mörda en ung karl som jag icke känner mer än till utseendet, sedan tar han tillbaka dolken; och om jag gripes och angifver honom, nekar han till allt, och jag har inga bevis... det är derföre han låter mig komma hit nattetid. Kommer jag lyckligt ifrån saken, så kan han straxt åter igen låta kalla mig, och jag måste, om han befaller, utföra ett nytt skurkstreck för några lumpna guldmynt. Detta är ett eländigt slafveri — om den uslingen sjelf vore död, så vore jag fri derifrån. Knappt hade denna tanke fallit mig i sinnet förr än jag med dolken i hand störtade likt en tiger öfver Mauclair. — Hans död var en nödvändighet för mig... jag träffade så väl, att han hvarken rörde sig eller ens uppgaf en suck, Jag lät dolken sitta och aflägs