Aftonbladet – 9 september 1851, sida 2

lehanda; men jag svär vid Madonnan, vid Santa Maria Purissima, att jag denna gängen är helt och hållet oskyldig. Men ni befann er helt nära den person, från hvilken man stal uret? inföl! des Essarts. Ja, herr advokat, och jag åg sjelf tjufven In Skulle ni känna igen honomt, Gaetano besvarade denna fråga med ja, men påstod att han endast varit ett tillfälligt vittne till stöden och på intet vis medbrottslig. Nämn då den skyldige, och det skall bli lätt att bevisa er oskuld; det är dessutom en pligt att angifva en missdådare., Genuesaren gnisslade med tänderna (något som tycktes höra till hans vanor, knöt handen och sprang tillbaka ett steg. ,Jag skulle vanära mig med att angifva någon! Jag skulle kasta en stackars satan i händerna på dylika menniskor! — Aldrig! Ni känner icke Gaetano, herr advokat! Det gör mig rakt ingenting, om det miste så vara, att med dolken i hand... ni föstår . . . Men att vara angifvare! Aldrig! Jag är ju en ärlig karl!b Des Essarts beundrade denna sällsamma rättskänsla hos en man, som sannolikt icke bäfvade tillbaka för att begålängt större brott. Men som han ansåg den anklagade oskyldig i afseende på uret, lugnade han honom, och lofvade att uppbjuda alla sina krafter för att inför domrarne bevisa hans oskuld. nVi få väl se!n inföll hånfullt Gaetano, som sannolikt i följe af något äldre tön var viss på motsatsen. Nog blir jag fäld.n Advokaten återkom med sin klient inför lomstolen, och emedan han insig att Gaetano skulle bli så mycket olyckligare, .m han blefve fälld, derföre att det skulle ske asrättvist, och Essart dessutom var sjelf öfvertygad om hans oskuld, så försvarade han med hänförande vältalighet den anklagade. Då inga egentliga bevis. funnos emot denne, blef han också verkligen frikänd. När Gaetano hörde att han förklarades oskyl