INFÖR ASSISDOMSTOLEN, I Några mänader efter Bourbonernas första återkomst, på en tid, då hela Frankrike befann sig i ett slags öfverretningstillstånd, tilldrog sig i staden Aix en sorglig händelse, som under andra omständigheter skulle på det lifligaste hafva sysselsatt allmänheten, men som då, när allvarsammare och allmänna angelägenheter upptogo sinnena, knappt omtalades utom den lilla stadens område och i de närmaste provinsbladen. Vid en af de gator, som ligga nära rådhuset och icke långt ifrån de varma bad, hvilka erinra om stadens grundläggare, Cnejus Sextius, bodde den tiden herr Renaut. Han var enkling och far till en flicka om nitton år, en af stadens mest berömda skönheter. 1 huset midt emot Renauts bodde en ung advokat., des Essarts, som oaktadt sin ungdom hade genom sin talang och några lyckligt utförda processer förvärfvat ett välförtjent rykte. Herr des Essarts såg Renauts dotter och i trots af sina många och allvarsamma göromål fförälskade han sig i henne. Värdigheten af hans kall gjorde till: en pligt för honom att vända sig först till fadren. Han hade skäl att hoppas framgång, ty han var rik och väl växt, två förmåner af hvilka den förra borde vinna fadren och den sednare dottern. I öfrigt lt han på sin vältalighet; hvem skulle bättre än den öfvade advokaten kunna tala för en sak, som rörde honom sjelf så nära! Utan föräldrar i lifvet var han också nödsakad att sjelf framföra sin önskan. Han besökte således en vacker morgon herr Renaut, och amdrog sitt ärende. Renaut var en flärdfri och öppenhjertig, ehuru något blyg man. Vid advokatens första ord slog han ned ögonen, men efter något betänkande svarade han: Er begäran, herr des Essarts, är ganska hedrande såväl för mig som för min dotter; men ee? Huru? Men!p inföll advokaten under vän