härtill är redan uppgjordt och uppräknar baler, parader, konserter, spektakler, fyrverkerier m. m., till hvilka alla rikets stordignitärer med deras familjer äro inviterade, äfvensom de sex cheferna för den kejserliga. lifvakten. En allmän amnesti kommer att af kejsaren utfärdas för alla landsförvista och politiska brottslingar. Bland befordringar, som skola törsiggå,! är utnämnanilet af sex prinsar och hertigar samt tolf grefvar och baroner, hvarjemte bland de trettiotvå gzeneräler, som förefinnas, fyra skola upphöjas till fältmarskalkar: tvenne af dessa äro mulatter, de andra alldeles svarta och bestå af frigifna slafvar, som genom sina militäriska talanger hafva avancerat till generaler. Kejserliga lifgardet skall undfå en ny beklädnad; de härtill behöfliga persedlar äro uti London förfärdigade och under förlidne månad afskickade. till sim bestämmelse. Utom de sex kejserliga gardesregemtenten, hvaraf lifgardet bestär, har kejsaren genom eett dekret befallt uppsättandet af en sqvadronl! lifgardie till häst, som skall beledsaga kejsaren på hans reesor och promenader. Deras uniform är skarlakansiröd och försedd med talrika broderier. I stället för: den vanliga björnskinnsmössan bära de en hög kask, snarlik den, som de franska karabiniererna bruka. För att vinna anställniag vid denna elitcorps fordras sex engelska fots längd. Utnämnandet af kejsarinnans hofdamer har gifvit anledning till mänga intriger mellan börsoch handelsbourgeoisien, emedan båda vilja vara der representerade; hoffröknarne, till aätalet tolf, äro negresser, utmärkte för sin skönhet och sitt bebag. — I anledning af kröningen kommer en dekoration, benämnd Kröningsorden,, att instiftas. Den bestär af en emaljerad krona, omgifven af strälar med följande devis: Hon är god för miga. — Man behöfver icke äga någon stor kännedom om de politiska förhållandena, för att inse att Europa, alltifrån början af året 1848, befinner sig på en fullkomligt revolutionär grund och att det lugn som för närvarande synes råda, den v,ordning, som reaktionen lyckatts åstadkomma, endast är ett lugn på ytan. På djupet arbeta mäktiga rörelsekrafter, icke blott en massa af enskilda passioner — det enda ett visst politiskt parti vill se i tiden — utan äfven stora tidehvarfstankar, hvilk: förbereda en ny tingens ordning i mängfaidia samfundsförhållanden. Ati en sådan rörelse verkligen existerar: att en brytning, måhända svårare än verldshistorien under flera århundraden skådat, förestår, det börja nu så småningom äfven de fatta, som förut envist förnekat tillvaron af alla rörelseelementer, som endast hånfullt bemött hvarje varning i detta hänseende dermed, att faran vore diktad, att allt tal härom vore skrämskott, hvilka det vore politiskt fegt att fråga efter, 0. s. v. Detta språk har nu blifvit mycket förändradt; de som förr djerfvast förde det, hafva slagit öfver till en motsatt ytterlighet. Nu se de röda spöken öfverallt; nu vädra de kommunism och socialism hvarhelst en mera frisinnad politisk tanke yttras; nu se de samhällenas upplösning stå för dörren och Euröpa hotadt med en fullständig anarki. Med sammä sjelfviska blindhet som förr, se de heller ingen annan hjelp emot det hotande onda än det fysiska våldet, kanonerna och bajonetterna. Men icke nog härmed: det onda måste qväflvas i sin rot, 1 sitt upphof, och detta har man trott sig finna i hvarje tanke, hvarje sträfvande, som afsett samhällenas befrielse undan godtycket, och återförvärfvandet åt individerna af de rättigheter dem såsom menniskor och samhällsmedlemmar tillkomma. Ganska följdrigtigt har man således vändt sig emot alla dessa sträfvanden, hafva de än framträdt aldrig så försonande och fredsstiftande, stämplat dem såsom förbrytelser och straffat deras upphofsmän lika hårdt som de vildaste revoluticnärer, de mest förhärdade brottslingar. En gång inkommen på denna bana, har man förhärdat sig för hvarje känsla af mensklighet. Barmhertighet kallas oförlåtlig svaghet och rättvisa en galenskap. Eder och ingårgna förbindelser behöfva icke hållas emot revolutionärer., lika litet som fordom emot ,kättare. — Dock är det icke nog med att beherrska det yttre, menniskornas ord och handlingar; man måste gå i grund med saken och äfven lägga band på sjelfva själarne,sinnena, och framför allt qväfva den rigtning, som måhända är vår tids djupaste rörelse, nemlgen individens begär att sjelf söka fatta sannngen och derefter bestämma den moraliska lagen för sitt handlingssätt, då han sjelf är deför inför Gud ansvarig. Alla sådana yttrirgar, hvilka man behagar kalla fritänkeri, hyllande af låga passioner, m. m. skola i grund tillintetgöras; såsom medel härtill användes — religionen och hvad mera är, kristendomen. Kristendomen, som är det mest lifgifvande, det mest frigörande undan alla yttre menniskofunder, skall således sättas emot andens frihet, d. ä. emot sig sjelf? — Nej, det är icke denna slags kristendom man menar. Man har en bättre art deraf, som predikar blind tro och lydnad för hvarje myndighet och för hvarje doktrin, som denna mandighet behagat proklamera såsom sann, hotande den -olydige icke blott med fängelse och död på jorden, utan äfven med eld och svafvel i evigheten. Det är ej nog med den verldsliga terrorismen; man måste dertill lägga äfven den andliga. Denna skildring är ej det ringaste öfverdrifven. På den ena arten afterrorism lemna Rysslands, Tysklands och Italiens furstar dagliga bevis; på den andra det s. k. ultramontana partiet i alla länder, hvilket i sjelfva Frankrike höjt sitt hufvud så högt, att en af dess erkända organer vågat öppet uttrycka sin sorg öfver att icke kättaren Luther blifvit bränd, och att detta öde icke drabbade Huss långt förr än det skedde. Vi hafva lyckligtvis i vårt land inga egentliga motsvarighetertill de reaktionära öfverdrifterna; lika litet som vi haft det till de reENE EST SNETT ESR TSASRSAAO