Aftonbladet – 8 september 1851, sida 3

För ingen del! Jag vill förblifva Thomas Heu, och hö passar bäst till halm. Då baron von Henwen hade slutat sin sällsamma berättelse tryckte grefve Roderich och hans hustru vänligt hans hand. Du är icke mer öfvergifven, kära vän! sade ministern till honom. Vi skola hoppas att lyckan, som hittills så ondskefullt plågat dig, hädanefter skall le mot dig. Det gläder mig att ödet just valde mig att emot dig uppfylla den heliga vänskapspligt, som du lofvade mig och som jag efter de menskliga tingens vanliga gång borde hafva väntat af dig. Men himlen tyckes just hafva utkorat oss båda till hvarandras motstycken, för att på oss bevisa att menniskan ej gör något af sig sjelf och att Ödet gör allt af henne. Må hon dölja sig i ensamheten för att undvika olyckan — så skall himlen skicka henne blixtar, luften sjukdomar och jordbäfningar skola döda henne i hennes hydda. Må hon dölja sig i ringhetens dunkel; blotta, så kallade tilfälligheter höja henne upp, ställa henne i spetsen för härar och nationer, göra henne till ett föremål för dyrkan och afund. Förgäftves tränga sig andra, brinnande af äregirighet, fram; förgäfves utrustade naturen dem med alla erforderliga egenskaper till stora roller på verldsteatern. De stanna dernere i stoftet. Ödet, som ej en gång skonar konungarnes hufvuden och de visas dygd, vill så. Hvem är mäktigare än ödet?, ;Menniskan!s sade baron von Heuwen. Derpå är jag ett lefvande bevis. Menniskan och ödet äro i en evig strid. Det är sannt, att menniskan aldrig kan öfverväldiga och fjettra ödet; men så kan ödet också aldrig öfvervinna de dödliges starka andar. Ödet leker blott med sinnesverlden och förmår intet utom den fasta jordiska hägnad, hvarmed det är omgifvet; menniskan såsom ande är herre i sitt anderike, och der oangripen när hon vill det. Det kan beröfva den dödlige lifvet, men aldrig hans öfvertygelse; det kan fråntaga honom gods och guld, men aldrig hans tillfredsställelse med sig sjelf, hans inre lycka; det kan öfverhopa honom med offentlig vanära. så att alla hans medbröder förakta honom, men med ett rent samvete och förenad med sin Gud kan han stolt 1c åt de så kallade ödets nycker. Icke den, som bärjkronan och hermelinen, är konung ibland de dödliga, utan den höga själ, hon må finnas under purpur eller trasor, oeh det fria hjerta, det må klappa under vadmal elle: siden, som ej låter fjättra sig vid det jordiska af någon