Aftonbladet – 8 september 1851, sida 3

ter, hvilka nu knappt kunna blifva föremål för till. verkning och handel i såknad af Kommunikationer Vi vilja blott erinra ä ena sidan om den massa mal mer, kalk, sandsten och tälgsten samt produkter der af, som Nerike kan erbjuda, men som nu ligga sä som döda kapitaler; å den andra om den myckenhe stenkol, som, med stor vinst för näringarne och til besparing i kostnad, skulle kunna här förbrukas om transportkostnaden ej lade hinder i vägen. Tänker man sig hela jernbanan till Götheborg ut förd, samt derjemte besinnar, att redan nu en äng båtsfart emellan Götheborg och England samt, kan ske, Belgien, Holland och Frankrike, rätt skött, skulle väl bära sig och att detta ännu mera mäste äga rum efter nästa är, då de transatlantiska tullindringarne upphöra; så vinner företaget en ökad vigt, i främ sta rummet för jordbruket. Det skall löna sig bättre att vinnlägga sig om goda ladugärdsprodukter än ati förstöra sig och landet med brännvinsbränning. Frän ensamt tvä hamnar på Jutska halfön utskeppades öfver 12,000 nötkreatur sistl. är till England, utan at tala om massor af smör, ost m. m. Hvad borde ej kunna ästadkommas från hela medlersta Sverige? Till exportartiklar vid en dylik ångbätsfart hade vi jern till bottenlast, spannemäl, lefvande kreatur, smör 0. a. ladugärdsprodukter; för importen har man, i brist af bättre, alltid stenkol, hvarförutan kolonialvaror of. tast fås billigare i England och Holland än frän produktionsorten. För närvarande är det svenska med trädkol tillverkade jernet för dyrt till jernvägsskenor; och sålänge man med större förmän kan afsätta det till andra behof, vore det en misshushällning att använda de till rails. Men då Englands fattigare och sämre mal mer kunna tillgodogöras medelst stenkol, borde väl detta i ännu högre grad äga rum med Sveriges ri kare och mera godartade. Skulle det väl vara 0. möjligt att, sedan kommunikationerna emellan vära malmtillgängar och sjöstäder blifva billiga, tillgodogöra svenskt jern med stenkol och åstadkomma rails ej blott för eget behof, utan till export? Vi fram ställa denna fräga till sakkunnige. Nog skulle de blifva en omätligt stor nationalvinst, om vi kunde tillgodogra en mängd malmer, som nu ej löna sig att bearbeta, samt, med oförminskad afsättning ai med trädkol beredt dyrare jern, kunde ästadkomma billigare jern för en mängd gjutgods och jordbruks behof inom landet. Vi hafve hört en af vära skick ligare yngre bergsmän tala om möjligheten att i Nyköping — der en nu obegagnad verkstad finnes — tillgodogöra malm från Utö grufvor med engelska stenkol, samt producera rails, m. m. På detta sät skulle man mähända äfven kunna tillgodogöra de stora malmfält, som finnas i Tunabergs socken samt i närheten af marmorbruket på Kolmärden? Om den stora vigten af ifrägavarande bana för möjligheten att sänka Hjelmaren m. fl. vattendrag, och de stora landvinningar, som sälunda kunna göras, vilja vi denna gäng ej yttra oss.p Det är naturligtvis ingen som bestrider alla de fördelar, som jernvägar måste medföra för de orter, genom hvilka de gå, och således äf ven indirekt för det allmänna; hvad man yr: kar är endast att ett system måtte uppgöra: och följas för dessa storartade anläggningar att man bör begynna med de mest angeläg na, samt att vid uppgörande af vilkoren mec de bolag som för jJernvägars utförande kunne bilda sig, staten bör skaffa sig tillräckliga ga rantier för alla förbindelsers uppfyllande. Deli är hufvudsakligen denna sednare omständighet, hvarpå Aftonbladet fästat afseende vid frågan om det anslag till jernvägen mellar Köping och Hult, som af Rikets Ständer blif. vit beviljadt och hvilket det nu tillhör regeringen att på ett klokt och ändamålsenligt sät! anordna. I sammanhang härmed torde böra nämnas. att Arboga-bladet innehåller en artikel, hvari. med anförande af flera skäl, det klagas öfvei att Arboga blifvit orättvist förbigånget. Tider innehåller en insänd ertikel, syftande att visa. det de i afseende å jernvägen mellan Fablun och Gefle uppgjorda kalkylerna öfver der der blifvande trafiken äro öfverdrifna.