Aftonbladet – 6 september 1851, sida 2

seger, som det höfdes Kristi läras predikare.!! Och ändock finner man, att vårt riksdagspre-l! sterskap, identifierande sin sak med kristen-: domens, gerna vill anse sig såsom skydds-! vakter för det heliga på jorden och låta sig besjungas såsom af Gud ställde medlare melJan menniskorna. 7) Vi frukta, att om stån-! det skulle andligen dömass af någon värdi! gare myndighet än sin egen majoritet, sål. skulle domen utfalla annorlunda än det sjelf-: beröra om insigt, nit och förfarenhet, om svaksamma omsorger, och sovikeligt nits, hvarmed ståndet nu ansett sig af sin blygsamhet oförhindradt att beprisa sig inför konung och folk. Närmast Presteståndet i afseende å undersåtlig vördnad, men främst af alla såsom vältalighetsprof, kommer Ridderskapets och Adelns yttrande. Ridderskapet och Adeln, som genast tagit fäderneslandet till högsta utgångspunkt, sdå dess säkerhet tryggast beredes genom inbördes förtroende mellan regering och folk-, säges ,ieke skiljt känslorna af kärlek för fosterlandet från dem af tillgifvenhet för dess konungahuss. Denna antithes, som väl ej får tagas såsom en insinuation att de andra stånden handlat annorlunda, är visserligen af en något gammalmodig genre, men icke illa turnerad. Vidare ligger det en viss lyftning af ädelhet och frimodighet i dessa ord: Adeln, som med stolthet känner sig tillhöra ett folk, hvars anor af frihet och sjelfständighet, i förening med trohet mot sina konungar, vitsordas af häfderna, skall ej heller någonsin finnas tvekande ernellan uppoffringen af enskild fördel och äfventyrandet af statens anscendev. Det ligger något i dessa ord, som påminner om en af inskriptionerna på Riddarhuset: Salus publica suprema lex esto!, (allmänt väl vare vår högsta lag!) eharu tyvärr handlingarne här, lika litet som annorstädes, motsvarat de stora orden. Någotför mycket oraItoriskt och pathetiskt, men eljest ganska sannt och vackert, slutar Ridderskapet och Adeln I med: Under dagens skiftande läror, för hvilka så mänga välden uppstätt och försvunnit, gifvas dock osvikliga Igrundvalar för hvarje stats bestånd. De innefattas juti de betydelsefulla ord, -som E. K. M:t ristat på I värt urgamla rikes vapensköld. Sanning, — icke blott den af stunden hyllade, men af äldrarne pröfvade; — och Rättvisa, för alla och mot alla, — utgöra den !enda trygga ankargrund bland de upprörda tidsbölijornas svall. Ridderskapet och Adeln har alldeles rätt deri, att Sanning och Rättvisa äro grundvalarne för hvarje stats bestånd. Den enda fråga man då kan göra sig är den: hvarföre har det högl. ståndet stundom visat sådan fruktan att låta dessa principer blifva gällande? Hvarföre vägrar man så ofta att betrygga denna prättvisa för alla och emot alla, såsom t. ex. då det gällde att betrygga rättvisa för Itjenare emot husbönder, i fråga om husagan? IDå ansåg ståndet rättvisan kunna skadeslöst trampas under fötterna; nu talar det ändock lom att rättvisan utgör den enda trygga ankargrunden ete. När skall man någonsin begynna låta de vackra orden blifva något annat än oratoriska prydnader, annat än ögonIblickliga känsloyttringar, med hvilka man inbillar sig sjelf och andra, att man är förbålt syperb? Borgareståndets tal är kort och innehåller den enkla förklaringen, att vid de vigtiga frågor, som varit föremål för öfverläggningarne, har ståndet endast haft till ledning .öfvertygelsen om fäderneslandets sanna bästa under den olikhet i åsigter som eljest kunnat läga rum: en olikhet, som är oskiljaktig ifrån Iehvarje samling af fria folkombud. — Tanken derpå, att Rikets Ständer äro Svenska folkets representanter., att det äri denna egenskap man nu uppträder, något som undfallit de båda första stånden, har här blifvit uttryckt. Denna tanke är mera värd, än de andras vackra ord tillsammanslagda. Bondeståndets tal är utan tvifvel det mest betydelsefulla, innehållande flera vigtiga antydningar, klädde i ett enkelt och hjertlig framställningssätt. Folkets ombudn, heter det. äro sefter slutade rådplägningar i fosterländska angelägenheter, samlade inför thronen att till en vördad och älskad konung under dånigst (det hade varit mycket vackrare om detta ord, som tyckes vara interpoleradt a någon främmande hand, aldrig kommit med) frambära afskedshelsningen.. — Det talas härefter om, att vid detta riksmöte frågor före. varit trängande djupt in ifogningarne af sam hällsbyggnaden och syftande till dess omska pande i större eller mindre delar, — och tillägger ståndet, — om äfven den varm: fosterlandskärleken ansett sig hafva skäl at klaga öfver deras utgång, har dock den lugn: och fasta förtröstan på det sannas och rätta slutliga seger icke låtit sig rubbas., — Bon deståndet menar naturligtvis härmed repre sentationsreformen, och sin förhoppning on en slutlig förnuftsoch rättsenlig lösning a denna fråga. En ännu betydelsefullare vink ligger i på minnelsen derom, att Bondeståndets ombu måst föra sparsamhetens talan, vid frågan or beviljandet af de många äskade anslagen De hafva måst det, emedan de bättre än an dra känna de mest skattebetungades tänke sätt och tillgångar, och de hafva dervid ick skytt, att efter fädrens sed frambära sannfär dighetens vittnesbörd, öfvertygade att en re gering ingenting bättre behöfver än en sam joch tillförlitlig kunskap om det land och folk Ihvaröfver hon har att styra.s Dessa ord är 4 klara och tydliga; de göra, efter genomläs t 2J Se Postoch Inr. Tidn. den 19 Aug., der följande i A. B. förut citerade strof ur lofsängen till pre ; sterskapet förekom : ba — 44 mad dags (fridens) anda stridens lägor dämp?