Aftonbladet – 3 september 1851, sida 3

soda tanten. Sådana infall har hon förut aldrig haft; let är ett elakt tecken. Men just under det jag som väst reflekterade deröfver, hörde jag baronessan uppgifva ett förfärligt anskri. Jag skyndade in i salen; der stod en gammal karl med ett positiv, hvarpå han helt ogeneradt spelade sina stycken, under det att en bredvid honom stående gosse lät bilderna af en laterna rmagiea visa sig på väggen. Tanten, som befann sig ensam uti sitt ill salen angränsande kabinett, sysselsatt med sina andaktsöfningar, hade, utom sig af förargelse, så nära i sitt grannskap förnummit positivets profana valsmelodier. Då hon i sin ifver ryckte upp kabinettsdörren, såg hon på väggen uti den från laternan utgående klara ljuskretsen döden med timglas och lia, dansande med en drottning, som tycktes vara ungefärligen vid baronessans ål. der. Denna syn var för henne, uti hvars öron det fatal: ordet testamente ännu genljudade, på intet sätt angenäm. Detta var orsaken till det skri hon uppgaf; ty, efter hvad jag sedan erfor, hade hon alldeles icke ropat positivspearen, hvilken förmodligen blifvit ropad från något näriggande hus och dervid råkat taga miste om portarne, varefter han af den till friherrinnan nyligen komna jenstflickan blifvit införd i salen. Emellertid skyndade ag till baronessans hjelp. Hon hade i förskräckelsen förmodligen tagit några steg baklänges, ty hennes lilla arbetsbord var, tillika med det derpå stående ljuset, kullfallet och sjelf låg hon afdånad på golfvet. Full af ångest upplyftade jag henne på en soffa, hvarunder jag märkte att hon ännu lefde. Jag ropade på pigan och befallde henne påtända ljuset, Emellertid sökte jag att mörkret få rätt på vattenkarafinen, som alltid brukade innas i baronessans rum. Jag tog den första jag träffade, hällde det kalla våta innehållet i handen och besöt dermed rikligen den afdånades ansigte, så att hon med en beundransvärd hastighet återfick sansningen. Hon förkunnade sitt återuppvaknande med en kraftig stöt med snytnäfven emot mitt bröst, så att jag, fullkomligt oberedd på en sådan tacksamhetsyttring, höll på att falla paklänges på golfvit, Skaffa positivspelaren ur husetx, röt hon, fräsande som en katta,