Aftonbladet – 3 september 1851, sida 3

öfver hennes bleka läppar, i det hon tillika på mig kastade en genomträngande blick. Efter en liten paus, uttalade hon med blixtens hastighet dessa ord: ,Hvem har väl tänkt på sådant? Du kanhända, och som det synes rätt ofta. Kanske lefver jag i ditt tycke för länge? Tålamod, herr baron, vi hafva ännu icke kommit så långt. Ni får söka att trösta er. Ni skall kalla hit notarien, något annat har jag ej befallt, bekymra er derföre icke om något vidare, herr baron.n Kanaricfageln. Jag måste bekänna att jag begick en öfverilning, då jag uttalade det fatala ordet testamente.. Jag borde verkligen haft en örfil, ehuru jag icke felat annat än af godbjertenhet. Af notarien fick jag sedermera veta, att baronessan, för att få slut på en process, som räckt uti två och tjugo är, låtit uppsätta en förlikning med motparten. Under dagens lopp var jag emot min tant vänligare än någonsin; hon deremot emot mig buttrare än vanligt, och da en olycka sällan kommer allena, var detta tyvärr äfven denna gången fallet. Det var afton. Jag befann mig uti den af ett enda ljus svagt upplysta spiskammaren, der jag omringad af en skara knorrande, jamande, lekande och klättrande kattor intog en mager qvällsvard. Som sällskapet icke var synnerligen interessant, sysselsatte jag mig som vanligt med läsning. Den bok denna gång fallit mig i händerna, var Seneca om Vreden. Hittills hade jag icke känt roig särdeles anfiktad af denna passion, emot hvilken Neros lärare ifrar. Jag fann derföre att författaren hade fullkomligt rätt och gaf stundom, utan att känna minsta tecken till vrede, någon af de jamande favoriterna, som blef alltför näsvis, ett slag af Senecas vrede på hufvudet. Midt uti denna filosofiska sysselsättning blef jag till min största förvåning afbruten genom ljudet af ett positiv, som nu hördes helt nära, ehuru jag nyss förut hade hört det ifrån gatan. Jag steg upp ifrån bordet och gick ut i förstugan, der jag frågade en utanför salsdörrn stående, nyfiket lyssnande tjenstflicka, hvad som stod på. Positivspelaren påstår, att hennes nåd bedt honom komma upp; derföre släppte jag honom in uti salen. Aj aj, tänkte jag, det måtte icke stå rätt till med den