Aftonbladet – 3 september 1851, sida 2

kunde detsamma gifva anledning till mänga betraktelser; men som hr Boszeus icke såsom sin egen upptagit denna petition och densamma i allt fall torde för de flesta vara bekant, så vill jag icke upptaga tiden med en granskning deraf. Jag yrkar bifall ä förevarande . Hr Halling: Det existerar en betydlig skillnad mellan den, som vinner rättighet till anläggning af en handtverksverkstad, der andra skola inöfvas, och den som blott erhåller tillstånd att med sitt eget arbete sig försörja. Också har Borgareständet i sin underdäniga skrifvelse, vid 1840 ärs riksdag, sjelft begärt en sädan rättighet, för hvars ätnjutande dock säsom vilkor föreslogs, att sökanden skulle hafva försvagad helsa och annat dylikt, som icke var på sin plats. Väl hade jag för min enskilda del önskat, att en högre älder än 21 är bort bestämmas;; men icke vill jag derföre nu, att en förordning skkall kullkastas, som under sin 5-äriga; tillvaro undamröjt en mängd af tvister och trakasserier. Ehuruväl. jag inser att handtverkerierna kunna blifva i saknad af skicklige arbetare, kan jag dock icke instämma med hr Boseus, utan tror att läroanstalter skola afhjelpa den bristen. Hr Muren: Till en början tager jag mig friheten erinra, hur angeläget det är, då man vill underrätta ståndet om beslut som redan blifvit i andra stånd fattade, att först göra sig sjelf riktigt underrättad. I förra plenum fingo vi veta, att detta betänkande skulle vara af två ständ afslaget, och nu uppträder hr Boseus med tillkännagifvande, att berörde uppgift hvilar på ett misstag. Jag tror visst icke att här finnes nägon ledamot, som handlar eft:er andra stånds mening; men om saken berättas redam vara afgjord, kan det vara möjligt att den följes mied mindre intresse. Dylika notiser äro alltså af betänklig natur, hvarför man bör vara försigtig vid deras meddelande. Beträffande sjelfva saken, så finmer jag ett besynnerligt förhällande ega rum dermed. Hr Boseus har i sin motion yrkat inskränkningar i Handtverksordningen, men tillika ingifviten underdänig petition i ämnet från deputerade i en stor del af rikets städer. Alla städer kunde, oaktadt använd flit, icke förmås att i petitionen instämma. Gefle stad har uttryckligen betackat sig. Ehuruväl dema petition icke varit ställd till Rikets Ständer och eluruväl hr Boseus uttryckligen reserverat sig emot nnehället deri, har han likväl ingitvit den till stände och fått den jemte sin motion remitterad till utskofet. Bland det väsentligaste i denna petition, hvilket hr Boszus dock upptagit, förekommer frågan om den fria försörjningsrättens borttagande. Det må vara att Borgareständet redan vidtagit en inskränknimg genom att föreskrifva mästareprof för mästerskapss förvärfvande; men längre hoppas jag ständet icke gäär. Hr Boszus har börjat med det förklarande, att hams mening icke vore att inskränka den allmänna rättiigheten att sig sjelf försörja, utan endast att bereda ett behöfligt skydd för handtverkerierne. Det mätte väl vara en inskränkning i försörjningsrätten, då man säsom vilkor för utöfning deraf vill stadga enahanda kontroll öfver arbetsskicklighet som för mästare. HelHre än att förblommera en sak, må man då säga rent ut att man vill väcka till lif igen de gamla skräna och hafva bestämdt huru mänga skräddare och skomakare må finnas i hvarje stad. Man har vidare sagt att nägra bönhasjagter icke kunna komma i fråga, men då man nu vill gå och lagstifta just ermot så kallade fuskare, hvilka förut varit föremäl för berörde jagt, så skulle densamma hädanefter icke heeller underlåtas. Att sätta ett hinder för tidiga gsiftermäl, som man också äsyftat, anser jag obilligt och orättvist. Det tillkommer hvarje person sjelf att: bedöma när tiden dertill kan vara inne eller ej. Ett annat yttrande, som ock kan förtjena att bemärkas, är det att kostnaderne för mästareprofs afläggande lätteligen erhällas genom andra personer. Hvilken skärande motsats ligger icke häremellan och sträfvardet att vilja göra handtverkarne oberoende af kapitaisterne! Nu vill man tvinga handtverkarne under aidras beroende. Talar man om vädan deraf att kapitalisterna slå under sig arbetet, så bör man icke tala om att sätta arbetaren i beroende af mecenaterne och deras hjelp. De gamla trakasserierna hafva visserligen nu upphört, men ingen säkerhet finnes att de icke ånyo begynte, så framt en författning med inskränkande bestämmelser kom till ständ. Jag påminner mig i det afseendet en händelse ännu på 1840-talet. En person sökte dä att bli plåtslagare i en af rikets städer; man motade honom under loppet af 3 hela är och ändamålet vanns icke förr än den nya niäringsförfattningen kom. Vi böra akta oss för återkomsten af ett sådant förhällande. Jag tillstyrker bifall till utskottets förslag. Hr Gustafsson: Hvad som förvånar mig mest äro de ofantliga kretsgängar utom ämnet, man tillätit sig. JEn har talat om fordna, numera icke exsterande förhällanden, hvarmed man skulle kunna urderhälla oss ännu i flere plenidagar. En annan har äter talat om det patriarkaliska lifvet, som funnits inom handtverkerierne, men som numera skulle hafva upphört. Jag medger att nägot häraf kan ega sin rigtighet, men hvem är orsaken dertill, om ej lagstiftnimgen? Den kongl. förordningen som tillät arbetare satt mantalsskrifva sig sjelfve, sönderslet de förut losssnade banden och den 8, hvarom nu är fräga, bar ingalunda tillknutit dem, utan snarare än mera lossat dem, genom den lätthet som beredts arbetare, hvilka likasom andra fika efter friheten, att nedsätta sig som sjelfförsörjare. Jag hemställer till den talar, som frän det patriarkaliska lifvets upphörande inon handtverkerierne vill hemta orsaken till deras firfall, huru ofta, kanske hellre huru mänga gånger om äret handelsbetjeningen i allmänhet lemnas tillträde till deras patroners hus och bord. Men dessa handelsbokhällare äro väl sädana dygdemönster, att ett patriarkalisk föredöme för dem icke är behöfligt. Mä manen gäng upphöra med detta orättvisa klander emot handtverksmästarne för ett ondt hvarför icke de utan lagstiftningen ensam bör bära skulden. Hvad sjelfva saken angår har jag biträdt betänkandet, ehuruväl jag fruktar att derigenom städernas fattighus skola blifva mer befolkade än förut. Rättigheten att försörja sig sjelf är redan gammal och dock har nägot bättre förhållande icke inträdt. Gesällvandringarne hafva tilltagit. Städernes borgerskap har minskats och dermed städernes inkomster, dä deremot sjelfförsörjarnes antal stigit och dermed behofvet af understöd. Emellertid yrkar jag bifall ä betänkandet, på det att icke nägon konflikt med mästarne må uppkomma. Hr Lagergren: Jag är hufvudsakligen förekommen af hr vice talmannen och kan säledes, i afseende å denna punkt icke instämma med hr Boseeus. Man missförstår rättigheten till handtverks utöjfvande för afsalu såsom försörjningsmedel, om man fåordrar profs afläggande. Sjelflörsörjaren är hänvisad ttillsin egen förmåga och inskränkt inom sin familj. IHan befinner sig således i en annan position än hhandtverksmästaren. På denne sednare hvilar ansvarr för arbetarnes bildning och värd, och staten kan af honom fordra garantier för hans arbetsskicklighet. En helt annan inskränkning än den hr Boszeus föreslagit hade jag önskat och jag beklagar mycket att jag icke kom att afgifva en motion derom, nemligen att försörjningsrätt genom arbete aldrig borde tilldelas någon som icke fyllt 35 eller åtminstone 30 år. Det är nemlicen Arimliot aft an une man walan td AI vo