Aftonbladet – 1 september 1851, sida 3

kosten Lindberg yrkade på en föregäende utredning iraf; Kongl. Maj:t hade annat att göra än utreda dana härfvor som riksens ständer ej vilja ätaga sig t upplösa. Doktor Säve medgaf att frägan vissergen icke vore så utredd, att svaret kunde bli så beämdt man skulle önska; riksens ständer vore dock förhindrade att yttra sig huruvida något skulle göras. iskop Hallström bestred behörigheten af frägans :amläggende för ständerna; den hade försent komit ä bane. Hvarken skulle det föreslagna vilkorga bifallet vara riksens ständer värdigt mot Kongl. laj:t, efter det innefattade en insinuation mot regeingen, eller skulle det vara värdigt handladt mot naonen, att så der ge bort fem millioner. Hela saen vore förhastad, ingen enda auktoritet hade blifit hörd och yttrat sig öfver den föreslagna liniens ndamälsenlighet, ingen hade sagt att den vore den ndamälsenligaste och bästa. Nationen skulle ej tacka tänderna för deras brädska. Saken skulle snarast unna befrämjas genom uppskof; tiden, som är så rik ä uppfinningar, skulle kanske visa huru ändamålet ned mindre kostnad kunde vinnas. Biskop Holmtröm påpekade hr Werns motion, som i behörig id och ordning blifvit väckt. Den talade om för ndrade vilkor och jemkningar, invände biskop Tallström; när de ej blifvit uppgifna, är det ingen notion! Prosten Berlin yttrade sig vara af en uldeles motsatt öfvertygelse till den förre talarens, mm nationens tacksamhet. Man hade alltifrån början f prostens riksdagsmannaverksamhet gjort honom den iran att räkna honom till de konservativa, och han vore stolt deröfver; men han hörde ej till deras anal, som vilja hälla allt tillbaka, han ville ha visadt utt under denna representation, så väl som under när son annan, hvad godt och nyttigt är kan åstadkomnas. Doktor Broman begärde proposition på prosten Berlins förbehäll; vunne nej skulle frägan förfalla. Emellertid hade prosten Berlin inhändigat ett papver, på hvars innehäll professor Lindgren gjorde ståndet nyfiket med sitt tillkännagifvande, att han i inledning af den handling nu komme att förebringas cke ansäge något förbehäll om det förra jernvägsbolagets obefintlighet nödvändigt. Det var ett protokollsutdrag frän civildepartementet, om en dagen förut derstädes gjord anmälan att nämnde bolag blifvit upplöst. Doktor Wallin frågade om bolaget näsonsin funnits. Biskop Hallström yrkade att få fråxans behörighet afgjord; om den tillkommit i grundlagsenlig form? Men. biskop Holmström trodde sig ej ega rätt att framställa proposition härpå; han ansäg grundlagsenligheten gifven, då motion blifvit väckt och remitterad, samt utskott utlätit sig deröfver. I stället frågade han huruvida ståndet ansåg utskottets hemställan om upphäfvande af föregående garantier för jernvägsföretaget mellan Örebro och Hult utgöra hinder för hufvudfrägans upptagande till granskning. Denna proposition besvarades , säsom förut är berättadt, med 26 nej mot 11 ja. Doktor Sandberg hade under diskussionen reserverat sig mot ärendets behandling såsom ekonomiskt mål, då det bestämdt vore en statsregleringsfråga. Om det så anses, anmärkte professor Lindgren, skulle ståndet ej kunna på stäende fot besluta nägon redaktionsförändring; och han visade för frågans anhängare fördelen deraf, att den betraktades säsom statsregleringen tillhörande — hvilka chancer för framgång den skulle ha i ett förstärkt statsutskott, hvaremot den säsom ekonomiskt ärende skulle falla för tvä ständs afslag. Prosten Lindberg förenade sig i den åsigten, att saken var en statsregleringsfräga. Men det vore ej sagdt, mente prosten Berlin, att de andra stånden betraktade den så; och biskop Holmström förklarade, att han fann sig oförhindrad framställa proposition på bifall eller afslag — det berodde dock på högvördiga ståndet att genom beslut om en återremiss förlänga riksdagen 8 till 14 dar. Doktor Sandberg kunde ej dölja sin fruktan för den ekonomiska lagstiftningsrättens utsträckning till frågor som rörde landets penningeväsende; han satte sig emot sakens afgörande genom surpris, och yrkade äterremiss af alltsammans, riksdagen måtte då räcka ett är till, om så skulle behöfvas. Äfven prosten Hasselrot fordrade att få afgjordt huru frägan skulle betraktas, om såsom ekonomisk eller statsregleringsfråga; men detta yrkande, likasom nägra allmänna betraktelser af prosten Almqvist, förlorade sig i den ofvanomtalta debatten om 1848 ärs bolags tvifvelaktiga tillvaro. Diskussionen i hufvudfrågan öppnades af doktor Broman, som i ett vidlyftigt anförande framlade sina betänkligheter mot företaget. Han päminte om ständernas medgörlighet vid förra riksdagen, då de på god tro inläto sig i saken. Det vore dock att missbruka sin makt, att nu fordra blindt ingående på sina förslager. I sättet hvarpä det ifrågavarande anbudet blifvit framstäldt läge en förnärmelse mot ett fritt folk, som Gudi lof ännu nägra är kunde hjelpa sig fram utan jernvägar. Tal. erinrade om de bryderier som svindlande jernvägsspekulationer framkallat i England sjelft; framhöll den omständigheten attinga auktoriteter härstädes blifvit hörda i frågan, och frågade hvad fördel vär industri skulle draga af företaget. Räntan som ständerna skulle garantera vore fö hög faran för stor vid upplätelsen ät ett fremmande lanu: undersäter af landets jord och en af de vigtigaste kom munikationslinier: timeo Danaos, citerade han. For men för förslaget, tiden på hvilken det framkommit sakens outredda skick — allt vore skäl för afslag Hr doktorn föreslog en underd. skrifvelse, som skullt innehålla att sedan visshet erhällits om det förra bo. lagets upplösning det nuvarande mätte föreläggas inkomma med fullständiga uppgifter och förslager, och Kongl. Maj:t derefter afläta proposition i ämnet. Professor Lindgren for illa med utskottsbetänkandet för dess grammatikaliska och logiska brister. Han hade vid förra riksdagen för sin del hyst betänkligheter mot jernvägars anläggande i värt land, men ansett att ett offer bort göras ät den allmänna civilisationen, och derföre bifallit. Den gängen var företaget också icke så halsbrytande. Frågan vore et hastverk, liksom betänkandet vore ett lappverk. Professorn ville ej tala på utskottet för dess behandling af ärendet, men frågans outredda skick gjorde väl at regeringen ej ville framlägga den; och huru skull då Riksens Ständer kunna utreda densamma? De ville synas som man par surprice velat framdrifva sa ken. Tal. yrkade äterremiss. (Forts.) Plena den 30 Aug. e. m. RIDD. och ADELN. Lagutskottets betänkande N: