Aftonbladet – 30 augusti 1851, sida 3

emot vår förening o. s. v. Detta allt inflöt helt omärkligt i samtalet, utan att grefvinnan kunde synas hafva gjort mig ett för hennes qvinliga laggrannhet opassande anbud. Jag deremot uttryckte på ett indirekt sätt, som likväl: kunde af henne förstås, min önskan attlefva ogift. Hittills hade jag lyckligt undkommit. den, retande grefvinnans snärjande talförmåga, men nu ändrade hon. anfallssätt. Under det att vi talade med; livarandra om lefnadslycka, ädla känslor och sällheten af vårt, umgänge sjönk hon rodnande till: mitt bröst och suckade under det hon slog sina hvita armar om min hals: Jag har redan sagt er så mycket, så vet då äfven min sista hemlighet: jag ilskar er och antingen ni eller ingen skall blifva min make. Jag blef stum och kände för första gången vämjelse vid en skön qvinnas kärleksbetygelser. Mera af höflighet än af känsla tryckte jag henne till mitt bröst och sade: min. grefvinna, jag förtjenar icke denna utmärkelse: Emellertid inträdde hennes bror, marskalk Tangelheim, i rummet. Då han såg oss i denna förtroliga ställning, skrattade han och sade, i det han skyndsamt aflägsnade sig: Barn, då ni härnäst viljen vara allena så glöm intet att låsa igen dörrarne. Jag blef förskräckt och släppte grefvinnan, som ieke var mindre förskräckt. Jag begagnade vår ömsesidiga förvirring för att aflägsna mig. Dagen derpå blef jag befald till kurfursten som tog mycket nådigt emot mig och berättade skrattande hvad marskalken anmält rörande vår öfverraskning och tillade allvarsamt: Mitt unga herrskap, jag will icke veta af någon hemlig kärlekshandel. Detta måste taga ett slut. Jag värderar er, baron, och vill icke sätta mig emot er böjelse. Jag ger mitt samtycke; grefvinnan skall blifva er maka. Jag vill i morgon sjelf för hofvet offentliggöra er förbindelse. Ert bröllopp skall försiggå på min namnsdag, då jag tillika ämnat er helt andra bevis på min gunst. Jag kastade mig för furstens fötter och bad att han måtte höra mig. Han reste mig upp och sade: tala frimodigt, utan fruktan. Han hade icke behöft uppmuntra mig dertill. En öppen förklaring var här nödvändig, ty gälde ära, frihet och lefnadslycka. Jag berättade